”Vi är över 70000 lokalvårdare – låt oss höja våra röster”
Nu startar städupproret på riktigt. Nu vill vi synas och höras. Vi vill få folk att tänka efter vad vi egentligen utför och vad vi innebär för samhället. Vi vill få respekt, skriver Marie Vasponi Björkman.
Marie Vasponi Björkman.
Efter min debattartikel ”Det är dags för ett städuppror” är det många personer på min arbetsplats som har gett mig beröm och pratat om hur viktigt det är att folk får upp ögonen och förstår. Jag har det bra på min arbetsplats, med människor som ser mig, hör mig och respekterar mig, och jag önskar det vore detsamma för alla lokalvårdare!
Förutom den direkta feedbacken har jag också fått flera meddelande från lokalvårdare och sympatisörer runt om i Sverige. En av alla dessa kollegor som hörde av sig frågade: ”Hur gör vi med det här städupproret? Hur ska vi gå tillväga, finns det någon Facebookgrupp man kan joina för att göra något mer konkret?”
Vi vill höja vår status och vår lön
Spontant skapade jag genast en grupp tillsammans med några kollegor och innan vi ens hann definiera eller själva förstå hur processen skulle starta så fanns det en massa nya medlemmar.
Vad vill vi då med den här gruppen?
Vi vill höja lokalvårdens status och även våra löner!
Tävlar i pris och inte kvalitet
Många uppfattar lokalvård som ett lågstatusyrke, ett tråkigt, smutsigt och lågavlönat jobb som ingen egentligen vill utföra. Något man lejer bort och låter någon annan göra.
Är man anställd av en kommun finns alltid den överhängande risken – det indirekta hotet – om att ersättas med upphandlad entreprenad och där gäller oftast att billigast vinner. Vem som helst kan ju städa, eller?!
Vi som jobbar med lokalvård vet vilken oerhörd skillnad det är på prispressande oseriösa företag som tävlar i pris och inte i kvalitet och företag som bryr sig om sina anställda, sätter rimliga krav och har kunnig personal.
I Sverige arbetar nästan 74 000 personer med lokalvård. Vilken kraft om vi alla går samman och höjer rösten. Vi måste synas, höras, gå på fackliga möten och få med oss kraften och kunskapen från övriga medlemmar.
Men vem får lust att lära sig vårt ädla yrke när vi ses som underbetald lågstatuspersonal? Medellönen i Sverige ligger på 36 100 kronor och medellönen för en lokalvårdare ligger på 24 400 kronor.
Få eller näst intill ingen satsar på att bli lokalvårdare och då görs heller ingen satsning på att kämpa för bättre villkor och bättre betalt. Men vi har den otroliga fördelen att vara många!
Vårt yrke ska man vara stolt över
I Sverige arbetar nästan 74 000 personer med lokalvård. Vilken kraft om vi alla går samman och höjer rösten. Vi måste synas, höras, gå på fackliga möten och få med oss kraften och kunskapen från övriga medlemmar.
Vårt yrke ska man vara stolt över. Vilken insats vi gör för både människa och miljö. Uteblir vi en dag från jobbet så märks det direkt. För vi behövs, för allas trevnad och för att alla andra ska kunna utföra sina jobb.
Man kan ju tycka att efter dessa år med pandemi och smittspridning att vi skulle ha uppmärksammats mer och fått mer cred för vårt slit. Kraven och uppgifterna höjdes och blev fler utan att vi varken fick mer tid eller mer pengar.
Nu vill vi synas och höras!
Vi har inte haft möjligheten att jobba hemma eller att lösa våra uppgifter digitalt, trots det hörs fler hyllningar till de som klarat av den omställningen än de som slitit och gnott med att bekämpa smittan.
Nu vill vi få bollen i rullning, vi vill synas och höras. Vi vill bli inkluderade i gemenskapen i lokalerna där både ni och vi arbetar. Vi vill få folk att tänka efter vad vi egentligen utför och vad vi innebär för samhället. Vi vill få respekt.
