Hot och våld ökade mot bussförare – då tog Mona Burås Dieng kontakt med gängets ledare

– Hur fan hamnade jag här? skrattar Mona när vi går in i rummet på kommunhuset där det sitter en skylt med orden: Mona Burås Dieng, kommunalråd. Hon öser upp skopor av sitt medhavda te i en sil och tillägger:

– Då säger alla: det är för att du är så engagerad Mona.

Var ska vi börja? Det här är berättelsen om en kvinna som föddes i Norge och som flyttat fram och tillbaka mellan grannländerna. Och en gång till Senegal. Som drabbats av sorg och våld både i privatlivet och på jobbet. Som pluggade för att bli fängelsepräst men blev bussförare. Och skyddsombud. Arbetsplatsombud. Regionalt fackligt ombud. Och nu kommunalråd för Socialdemokraterna i Lilla Edet. Det bara blev så.

På bussdepån i Kungälv möts Mona av leenden, kramar och kindpussar från kollegerna. Mona hälsar på Jorge Lopez på spanska och på Ali Alhasan på arabiska. Mona har lärt sig att hälsa och säga ”jag älskar dig” på 17 språk som talas på arbetsplatsen. Men jag blir mer imponerad av att hon inför varje jul skriver personliga vykort till 100 kollegor, hon tycker att det är så viktigt för arbetsmiljön att alla blir sedda. Efter sommarens semester köpte hon ett Kinderägg till varje kollega. Jag frågar om det inte är chefen som ska göra sådant.

– Jo … men trafik är mansdominerat och männen tänker inte alltid på de här sakerna. Det var ganska dålig stämning när jag började jobba här och jag är överkänslig mot dålig stämning.

Älskar att vara kvinna

Mona kliver in i förarsätet och lägger sina svarta klackskor mot pedalerna. Hon är 159,5 centimeter lång och kör alltid i klackar för att kunna nå pedalerna utan att få värk i benen. Arbetskjolen är inte bekväm att sitta i och Mona bär därför sin egen kjol. För kjol, det ska hon ha. Medan hon kör bussen ser jag från ”nyfikensätet” att hon stundvis ger ratten en öm smekning med sin hand. Hennes långa glittriga lösnaglar ställer dock till det ibland: det har hänt att en nagel fastnat i ett litet hål i ratten och ryckts av. Det gör fruktansvärt ont. Ändå ska hon ha sina naglar.

– Naglarna har blivit väldigt viktiga för mig. Det har inte med skönhet att göra, utan det är för att jobbuniformen är unisex och obekväm. Jag älskar att vara kvinna så det blir naglar, hår och glitter. Jag är väldigt komfortabel i min kropp även om jag är rund och go. Det handlar om att älska sig själv.

Har du alltid känt så?

– Mamma satte mig på bantning när jag var tio år och det är inte bra. Men jag började sitta nakenmodell för konstnärer och det var en mycket positiv upplevelse. Min kropp berättar en historia, till exempel berättar ett ärr att mitt liv räddades och ett annat att jag gav liv.

Kroppen berättar inte om ärren på insidan. Alla säger att man ska gå vid första slaget men verkligheten är sällan så enkel. När Mona separerade från sina barns far mötte hon en ny kille. Han behandlade henne som en drottning. Men plötsligt en kväll när de satt i bilen ansåg han att hon tittade för länge mot några kompisar. Det första slaget riktades mot bakhuvudet och var så kraftfullt och oväntat att Mona föll mot instrumentbrädan. I tre år levde Mona i hans våld, såväl bildligt som bokstavligt.

– Jag är inget offer. Jag skulle ha lämnat vid första slaget men jag valde att stanna så jag har också ett ansvar.

Dödsolycka blev startskottet

Mona och barnens far hittade tillbaka till varandra. Men när deras yngsta barn var nio månader brann mannen inne i sin lastbil i en arbetsolycka i Norge. 

– Jag blev förbannad på hur olyckor med lastbil nonchalerades. Det fanns inget nätverk eller kristeam som följde upp de här olyckorna för store gutter gråter inte.  

Vreden över hur lastbilsolyckor nonchalerades blev Monas sätt att hantera sin sorg. Hon började ta kontakt med alla lastbilsförare som varit inblandade i olyckor, snart ringde de till henne i stället eftersom det inte fanns något stöd att få.

– När P4 ringde mig efter en olycka och frågade vad som hänt, då hade jag nått en viss status. Det var en märkesdag i mitt liv.

Dödsolyckan lade grunden för Monas fackliga engagemang. Hon lyfte frågan om bristande stöd i medier, hos fackförbund och norska regeringen. Tillsammans med andra drabbade lyckades hon driva igenom en förändring som innebar att uppföljningen på arbetsplatser blev bättre efter olyckor med lastbil.

Som bussförare i Sverige många år senare fanns andra problem att ta tag i.

– Det fanns barn som spottade och kastade ägg på mig som bussförare. Jag har blivit kallad fitta och det mesta som finns i ordboken. Jag kör nattbuss så ofta pratar jag med de här ungdomarna och etablerar en relation. Jag har tjejer som berättar om våldtäkter. Jag har killar som berättar om misshandel och droger och som får ta mycket ansvar hemma. Jag förstod vem som var ledaren för ett gäng och en natt sa jag: Habibi, jag behöver din hjälp.

Mona fick till ett samarbete

Mona och den här killen inledde en sms-kontakt när det varit incidenter och han pratade med sina vänner. Mona förstod snart att det inte enbart var ungdomarna som var problemet utan hon fick också säga till sina kollegor att skärpa sig.

– Det fanns några bussförare som var riktigt elaka och flippade fingret åt de här barnen. Då var det ju inte konstigt att de spottade på mig när jag kom med nästa buss. Jag tror att varken bussförarna eller barnen förstod de stora konsekvenserna av sina handlingar.

Jag älskar de här barnen, de är mina busfrön. Allt som behövdes var dialog. Varför är vi så rädda för att prata med varandra? Det gör mig så ledsen.

Monas initiativ ledde till ett samarbete mellan bussbolaget, kommunens fältsekreterare och Polisen. Mona besökte fritidsgården och fältsekreterarna kom till bussförarnas arbetsplatsträffar.

– Jag älskar de här barnen, de är mina busfrön. Allt som behövdes var dialog. Varför är vi så rädda för att prata med varandra? Det gör mig så ledsen.

Har ni problem i dag?

– Det förekommer hot och våld men det har blivit så mycket bättre. Det kommer en ny generation ungdomar och då får vi börja om.

I dag samarbetar Mona med bussbolag och spårvagnar i Göteborgsstadsdelen Angered, som haft stora problem med våld.

– Bussförare har blivit knivskurna och fått stenar i bakhuvudet för att de frågat efter biljett.

Relationer ska förebygga otrygghet

I fjol startade Mona projektet Kollektivt trygg, som hon nu driver med hjälp av Kommunal Väst.

– Alla åker buss och alla kommunalare påverkas av otryggheten på vissa busslinjer. Konceptet är enkelt, det handlar om att skapa relationer. För problemet överallt är att vi exkluderar människor och tar ifrån dem deras hopp.

2018 dog Monas mamma. Mona hade avslutat sina studier i teologi och tänkte unna sig ett friår. Mammans sista uppmaning till Mona var: Du behöver rota dig och lugna dig. Medan Mona funderade på nästa steg började hon köra buss på timmar i Kungälv. Hon hade kört buss tidigare men gett upp det när hon blev ensam med barnen.

– Efter tre månader var jag fastanställd, skyddsombud och arbetsplatsombud. När du är på rätt väg så öppnas dörrarna. Hade jag varit fel ute så hade inte dörrarna öppnats.

När jag vrider om nyckeln… I’m in heaven. Jag rensar tankarna och kör av mig min rastlöshet.

Det var bussdörrarna som öppnades, inskjuter jag.

– Precis. Snart blev jag även regionalt fackligt ombud. Och i år blev jag kommunalråd, jag som inte är politisk ens!

Politikerna kan fixa toaletten

Politiken gav sig Mona in i för att verkligen kunna påverka trafikfrågorna. Hon stannar bussen vid ändhållplatsen Ullstorp där det står en bajamaja. Ingen kan använda den för den tillhör ett bussbolag som inte längre kör i Kungälv. Så bussförarna får kissa i buskarna.

– Det spelar ingen roll hur många 6.6.a jag skriver, min arbetsgivare har ändå inte mandat att ställa en toalett här. Men det har politikerna. 

Drygt ett år efter att hon blev medlem i Socialdemokraterna sitter hon nu i kommunstyrelsen i Lilla Edet. Bussen är hennes andningshål. 

– När jag vrider om nyckeln… I’m in heaven. Jag rensar tankarna och kör av mig min rastlöshet. Andra får det när de stickar eller målar. Jag kör buss.