Marcelino Viejo Pérez.

Vi hoppar på bussen i Aröd och åker med Marcelino på förmiddagspassets sista rutt. Endast en passagerare är kvar i bussen och vi njuter av en sightseeing på ön Tjörn i Bohuslän, förbi idylliska byar med dess klippor, vita villor och röda fiskebodar. Såhär om hösten är det ödsligt. Det plingar till. Marcelino i mikrofonen:

– Fotografen kan komma fram och ta en bild med dimman här kanske?

Marcelino Viejo Pérez i sin ateljé.
Marcelino Viejo Pérez i sin ateljé.

Han tänker i bilder. Både som konstnär och före detta bröllopsfotograf.
Efter en stund är vi tillbaka i bussgaraget i Aröd. Marcelino kör bussen genom tvätten och parkerar. I rastrummet finns smörgåsar som förarna får ta för sig av varje dag, men Marcelino tar ingen i dag. I ett hörn har Marcelino ställt ut tre akvareller och i skissblocket, som han tar fram ur jackfickan, har han ritat av flera av sina kolleger.

Tjörns Omnibustrafik är ett mindre företag, sett till branschen, med sina 50 förare. De kör långa turer och har också långa pauser. Då finns tid att umgås. Marcelino visar sitt skissblock för kollegan Bertil Carlsson.

– Det är han den nya från Orust, va? Du är duktig, det är ju svårt med ansikten.

I dag får Bertil bli porträtterad i skissblocket för första gången.

– Man ser ju att det är jag i alla fall, konstaterar han.

Marcelino Viejo Pérez

Ålder: 45.

Bor: Klädesholmen på Tjörn.

Yrke: Bussförare.

Familj: Sambon Tove och sonen Gunnar, fyra år.

Instagram: @marcuantico för den som vill se mer av hans konst.

Både Bertil och Marcelino jobbar mycket delade turer. Arbetsgivaren frågade vilka som kunde tänka sig att ta dessa pass. Marcelino sade ja eftersom han bor nära arbetsplatsen och kan använda sin mellantid. Han kan cykla hem och laga en riktig lunch, måla och sova en stund. Baksidan är att arbetsdagen blir väldigt lång och vissa dagar hinner han inte träffa sin son särskilt mycket.

– Jag kan gå upp fyra, fem på morgonen så jag tar lite siesta, som vi kallar det på spanska. Jag kan rekommendera det.

Vi åker hem till Marcelino på den idylliska Klädesholmen. Smala gator flankerade av vita stora villor, havet som skönjs emellan.

– Det är en drömby. Jag trodde inte att jag kunde bo här, det är dyra villor.

Svärföräldrarna bor i närheten, och när Marcelino och hans sambo ville flytta mot Göteborg hittade de efter mycket sökande ett hus som de fick hyra. Nu har de bott här i två år.

Jag älskar att köra buss eftersom det hjälper mig att få inspiration. När man kör buss så förflyttar man sig, då funkar hjärnan mycket bättre.

På ovanvåningen har Marcelino sin ateljé. Här är fullt av hel- och halvfärdiga målningar av olika sorter; akvarell, tusch och akryl. Naturlandskap och porträtt. Sin egen stil kallar han för ”meteorit style” och med den målar han porträtt, men inte bara hur människan ser ut utan också vad hen har för intres sen.

När han fick höra talas om Evert Taube valde han att måla hans porträtt till en utställning med tema musik på Skärhamns bibliotek. En före detta kollega i Umeå har försetts med en buss i sitt hjärta. Ett annat porträtt föreställer Marcelinos son Gunnar när han var ett år gammal. På bilden syns bland annat ett paket mjölkersättning och en matsked.

– Han behövde mat hela tiden, han gillade en pekbok från Spanien, han gillade att dra i lådor och han älskade blåbär, säger Marcelino och visar i sin tuschteckning.

Marcelino pratar mycket, han hoppar snabbt från ett ämne till ett annat. Hittar något nytt som inspirerar honom i stunden. Han visar sina skulpturer i lera och keramik. Bland annat en buss som man kan placera ett värmeljus i.

– Lera började jag med när jag kom hit. Jag såg många klippor och ville göra något med klippor. Jag ville prova keramik och sökte en kurs.

Jag började skissa på rasten på en gammal tidtabell. Jag ser ofta den här situationen, en kollega dricker kaffe på pausen. Jag såg kaffekopparna i skåpet reflekteras i fönstret när jag satt och ritade. Jag satte ihop de två situationerna, sedan målade jag färdigt hemma.”
Jag började skissa på rasten på en gammal tidtabell. Jag ser ofta den här situationen, en kollega dricker kaffe på pausen. Jag såg kaffekopparna i skåpet reflekteras i fönstret när jag satt och ritade. Jag satte ihop de två situationerna, sedan målade jag färdigt hemma.”

Marcelino kommer från Almonte i sydvästra Spanien. Där ligger nationalparken Doñana som utgör vinterboende för många av våra svenska fåglar.

Han säger att vi borde göra som fåglarna och få det bästa av två världar. I Spanien levde Marcelino ett mer socialt liv och hängde på kaféer. Men han tyckte inte om att det var så mycket bilar. Här cyklar han bara, när han inte kör buss.

I Almonte träffade han Tove från Göteborg, som studerade till lärare i Umeå. Han flyttade med henne dit. I Spanien hade det blivit svårt att försörja sig efter den ekonomiska krisen. Kartritaren Marcelino fick färre uppdrag och tog extrajobb som bröllopsfotograf. Det är åtta år sedan paret flyttade till Umeå och efter två år fick Marcelino jobb som bussförare.

– Jag älskar att köra buss eftersom det hjälper mig att få inspiration. När man kör buss så förflyttar man sig, då funkar hjärnan mycket bättre. I framtiden vill jag gärna jobba 50 procent som bussförare och 50 procent som konstnär. Men det är ganska bra såhär också. Jag jobbar 100 procent och kanske 10 procent med min konst.

Marcelino ritar av kollegan Bertil Carlsson i sitt skissblock.

Marcelino ritar av kollegan Bertil Carlsson i sitt skissblock.

Efter arbetspasset kollar Marcelino sin buss.

Efter arbetspasset kollar Marcelino sin buss.

Marcelino har inte många vänner här, men i stället får han hänge sig åt naturen, familjen och konsten.

– Vi borde jobba mindre och njuta mer av naturen, men vi måste jobba heltid … Men jag cyklar till jobbet så jag upplever miljön ändå.

Och just nu sitter han i en nästan overkligt vacker miljö.

Vi har gått kanske 50 meter från hans hus till en utsiktsplats med hisnande vy över havet och Klädesholmens typiska fiskestugor som lyser röda i den mjölkvita oktoberdimman. Marcelino tar fram papper och en liten ask med akvarellfärger.

Vi vill ta fotografier när han målar. När fotografierna är tagna har Marcelino redan en färdig akvarell med himmel, hav och klippor med små stänk av grönt och gult. Han kan känna sig nöjd innan han cyklar tillbaka till jobbet för nästa arbetspass.