Det är den 29 juni 2020 och undersköterskan Carola Magnusson har precis lämnat morgonens första brukare i Sigtuna. Hon är på väg till nästa person i jobbets lilla Fiat 500 när det utan förvarning smäller till.

– Det blir plötsligt ett eldinferno inne i bilen. Jag minns att min arm brinner och att jag försöker skydda ansiktet. 

Det har gått över två år men hon darrar på rösten när hon berättar.

Hon vet fortfarande inte hur hon kom ut ur bilen, men det gjorde hon. 

– Jag vet att jag kröp på vägen och att någon pratade med mig, sedan blev allt svart.

När Carola vaknar upp igen har det gått två veckor. Hon är på Akademiska sjukhuset i Uppsalas brännskadeavdelning, svårt skadad och med många frågor snurrande i huvudet. Frågor som hon fortfarande inte fått svar på. Det största frågetecknet är hur bilen plötsligt kunde explodera. 

Klagomål på bilen

Hon är inte ensam om att undra det. Utan att hon minns det själv har Carola berättat för människor som stannat på olycksplatsen att hon inte ville köra den här bilen för att den haft ett konstigt ljud från motorn.

Polispatrullen på plats gör en anmälan om arbetsmiljöbrott. Flera kolleger till Carola som kört samma bil förhörs i utredningen. Två av dem har hört samma ljud och en av dem hörde dessutom Carola säga till cheferna att hon inte ville köra den bilen på morgonen som olyckan hände.

Länge var det svårt att köra bil och fortfarande om jag får pass där jag måste köra långt ut på landet knyter sig i hela kroppen.

Flera temaledare och chefer på företaget där de arbetar, Olivia Hemomsorg, förhörs också. Några av dem har hört klagomål på bilen, men de menar att det var Carola själv som i slutändan tog beslutet att köra bilen på olycksdagen. Det är ord mot ord och ingen, varken chefer eller anställda, gör en avvikelserapport innan olyckan är ett faktum. 

När polisens tekniker undersöker bilen visar det sig att det är vätskan i klimatanläggningen som börjat brinna, men de hittar ingen förklaring till varför. Polisutredningen läggs ner utan att någon åtalas. I förundersökningen står det att det inte går att ”bevisa att någon varit straffbart oaktsam eller varit direkt orsak till skadornas uppkomst”.

Arbetsmiljöverket gör också en utredning som avslutas när företaget rättat till brister i arbetsmiljön som att sluta använda bilmodellen och se till att det finns en bilpolicy.

”Fruktansvärd olycka”

Kvar finns Carola med brännskadad ärrad kropp och frågorna om hur det kunde hända. 

– Jag har ärr över hela benen och armarna. Den stora sorgen är att jag inte kan klä mig fin i klänning – jag ser ju ut som en ödla. Dessutom har jag fortfarande värk och har stelopererat en hand efter olyckan. Jag bad aldrig om att brinna på jobbet. Att ingen är ansvarig för att det hände känns fel, säger hon.

I två veckor låg Carola Magnusson nedsövd på brännskadeavdelningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala med svåra skador.

– Det är en fruktansvärd olycka, hon kunde ju ha dött, säger Ann Georgsson, ombudsman på Kommunals förbundskontor.

Hon är inte insatt i just Carolas arbetsplats, men menar att det alltid är viktigt att arbeta för att förebygga bilolyckor precis som andra olycksrisker på arbetet.

Vad skulle ha gjorts annorlunda?

– Det tråkiga svaret är det finns inga genvägar. Bilen är en del av arbetsmiljön och är ett arbetsgivaransvar. Av rutinerna på arbetsplatsen ska det framgå vad jag ska göra om jag märker om det är något fel med bilen.

Hon menar att det är lika viktigt att anmäla problem med bilar som andra arbetsmiljöproblem.

– Tillbudsanmälningarna, att det finns dokumentation är viktigt, annars står ord mot ord och ska alltid göras om det finns risker eller brister i arbetsmiljön.

Hon menar också att det är bra om skyddsombudet på arbetsplatser där det körs mycket bil tar upp bilfrågor på arbetsplatsträffar. Dessutom bör det finnas någon som är ansvarig för att bilarna sköts om och alla ska veta vem eller vilka det är.

Men om arbetsgivaren inte lyssnar?

– Ta kontakt med skyddsombudet eller kommunal lokalt om arbetsgivaren inte uppfyller sitt ansvar. De kan driva det vidare.

Behandling för posttraumatisk stress

Efter en lång rehabilitering kunde Carola Magnusson börja arbeta igen i våras, ett och ett halvt år efter olyckan. Hon har bytt arbetsgivare och arbetar i kommunens nattpatrull. 

– Länge var det svårt att köra bil och fortfarande om jag får pass där jag måste köra långt ut på landet knyter sig i hela kroppen. Men jag har bra kolleger som byter pass och jag ska börja på behandling för postraumatisk stress nu.

Vad råder du kolleger som märker att det är något fel på en bil när de ska ut och jobba?

– Att de ska ta sin egen om de har en. Den där morgonen när jag stod där och hade en kollega som väntade på en dubbelbemanning, då var det svårt att inte ta bilen och åka. Om jag var chef skulle jag sett till att det alltid fanns en bilansvarig och vid minsta fel hade jag tagit bort bilen.