”Sluta skära ner i skola och förskola, det går inte längre”
Många gånger är jag ensam med fyrtio barn eller fler på skolgården. Ska det vara så?
När jag och mina kollegor reagerar på nedskärningar och ropar efter mer resurser och fler arbetskamrater är vi inte lata eller gnälliga. Vi är trötta, utmattade och uppgivna, skriver Jennie Öhman.
När jag inte räcker till på min arbetsplats är det alltid ett barn som hamnar i kläm. Jag kanske inte hinner reda ut en konflikt eller se barnet som gärna går undan på grund av bråk. I allra värsta fall kanske ett barn försvinner från skolgården.
Vi som arbetar i skolan, fritidshemmen och förskolan verkar i den här stressade och otillräckliga verkligheten varje dag.
Vi blir färre och färre
Personalnedskärningar och hyvlingar i fasta tjänster är ständigt uppe till diskussion. Vi blir färre och färre som arbetar med barnen, men antalet barn i förskolan och skolan minskar inte.
Arbetsuppgifterna blir inte färre. I fritidsverksamheten, där jag jobbar, är vi i dag sex personer på totalt hundratjugoen barn. Förra året var vi sju personer på samma antal barn.
Det har blivit en klass mindre. Samtidigt har de övriga klasserna fyllts på med lika många barn. I skolans värld räknas antalet vuxna per klass och inte antalet barn per vuxen. På eftermiddagen dubbleras antalet barn per vuxen.
Många gånger är jag ensam med fyrtio barn eller fler på skolgården.
Barn har rätt att bli sedda, lyssnade på, få blöjan bytt, daglig utevistelse, rätt till undervisning och en god omsorg. Läroplanen och verksamheternas styrdokument har byggts på genom åren och arbetets komplexitet har ökat. Det krävs mer planering och engagemang från oss som arbetar. Planering som ska ske helst utan att verksamheten drabbas.
Många gånger är jag ensam med fyrtio barn eller fler på skolgården. En kollega är inne för att ta hand om ett barn som har ramlat i en vattenpöl. På skolgården ramlar ett barn och slår upp ett sår på knät samtidigt ser jag i ögonvrån hur Lisa slår Pelle.
Välfärdens arbetare ska inte bära hela bördan när kommunpolitikerna inte budgeterar efter de verkliga kostnadsökningarna. Vi är inte lata eller gnälliga. Vi är trötta, utmattade och uppgivna.
Hur ska jag ensam prioritera händelserna? Barnet som är ledsen och blöder på knät eller barnen som slåss? Vi kan inte vara på två ställen samtidigt. Känslan av otillräcklighet är stor och tung. Ekvationen på arbetsplatsen är många gånger omöjlig. Ska vi ha det så här?
Bärarna av vårt lands välfärd har år efter år haft effektiviseringskrav lagda på sina axlar. Varje år ändras verksamheten efter kommunens nya budgetläge genom nedskärningar. Vi lappar, lagar och kämpar i det tysta.
Vi måste bli fler
Vi som arbetar inom skola, fritidshem och förskola måste bli fler, inte färre. Välfärdens arbetare ska inte bära hela bördan när kommunpolitikerna inte budgeterar efter de verkliga kostnadsökningarna. Vi är inte lata eller gnälliga. Vi är trötta, utmattade och uppgivna.
Politiker, det får vara nog med nedskärningar inom skola och förskola nu.
