”Större barngrupper är ett slag i magen på förskolepersonal”
Regeringen slopar stödet till förskolorna för minskade barngrupper. Hur ska vi nu få personal till förskolan? Vikarierna flyr redan och vi saknar kollegor, skriver Tobias Wallin.
Vardagen har blivit sig ganska lik efter flera år av pandemi. Fast det finns en skillnad. En skillnad varje människa ser som jobbar i ett välfärdsyrke. Det saknas personal!
I min verksamhet får vi besked att vår önskade julsemester kanske inte kommer att bli av för att det inte finns tillräckligt med vikarier.
Det saknas kollegor till mig när jag utför mitt fackliga uppdrag, när min arbetskamrat behöver ta hand om sitt sjuka barn och när min familjemedlem är utbänd för att hen jobbar dubbla skift för att det inte finns personal inom vården.
Vikarierna har lämnat välfärden
Alla som en gång fanns i bemanningsenheten har hittat ett mer välbetalt yrke eller valt att studera för att lämna välfärdssektorn. Var det kanske pandemin som gjorde att man i stället väljer ett annat yrke än som barnskötare på en förskola?
Att regeringen i kommande höstbudget väljer att ta bort kravet på att minska barngrupperna för att få del av det riktade stödet till förskolorna är ett hårt slag i magen på all personal i förskolan! Det gör knappast att fler vill bli våra arbetskamrater.
När barngrupperna blir större tappar personalen orken. Man orkar inte gå till jobbet när man måste jobba för två med vetskapen att kollegan som är sjuk inte kommer på hela veckan, att barngruppen är intakt och beläggningen är hög.
Facken har länge varnat om för stora barngrupper och att personalen inte klarar av att säkerställa verksamheten. På Skolverkets hemsida kan man läsa att riktmärket för barngruppernas storlek för små barn är 6-12 barn och för de äldre på förskolan 9-15 barn.
Två pedagoger, 19 barn
Hur ska då tre pedagoger klara av att undervisa och ta hand om 19 barn i åldern 1- 5 år? Och att det är tre pedagoger stämmer egentligen inte, det ser mest fint i statistiken, större delen av dagen är man två som jobbar tillsammans då den tredje personen inte har börjat sitt arbetspass eller är på sin välbehövliga rast.
När barngrupperna blir större tappar personalen orken. Man orkar inte gå till jobbet när man måste jobba för två med vetskapen att kollegan som är sjuk inte kommer på hela veckan, att barngruppen är intakt och beläggningen är hög.
Man orkar inte med livet
Kroppen säger NEJ, man orkar inte ta sig upp ur sängen när klockan ringer. Man orkar inte umgås med sin egen familj och utföra sina hobbys efter arbetstiden för att man bara vill vila öron och ögon en stund när man kommit hem.
Långtidsfrånvaron hos personalen ökar. Arbetsmiljön på arbetsplatsen är så tråkig att ett socialt samspel på rasten inte finns. Man diskuterar hur man kan lösa morgondagen i stället för att prata med varandra. Enkla problemlösningar blir till konflikter som lätt hade löst sig med att man samarbetar med varandra.
Regeringen struntar i varningarna
Nu vill regeringen alltså ta bort det statliga stödet och verkar leva i tron att allt kommer lösa sig. Att Liberalerna som säger sig värna om skolan är med och fattar detta beslut är för mig helt ologiskt. I stället för att hjälpa välfärden väljer regeringen att kämpa mot den. Man gör ett aktivt val att strunta i alla varningssignaler och forskningen om att för stora barngrupper inte är bra för vare sig barnen eller personalen.
Jag önskar att varje människa som jobbar inom ett omsorgsyrke gör sin röst hörd och berättar sin oro vad regeringens budgetförslag kan erbjuda i våra arbeten.
