Undersköterskan Ann-Britt skrev för att bearbeta sin sorg
När undersköterskan Ann-Britt Karlssons mamma dog bestämde hon sig för att skriva en bok om sin uppväxt. Då dog även hennes livskamrat Claes. Skrivandet hjälpte Ann-Britt att bearbeta sin sorg och förlust.
Undersköterskan Ann-Britt Karlsson hittade styrka i skrivandet.
– Jag har gråtit mycket när jag skrivit men inte bara sorgens tårar utan också tacksamhetens tårar. Jag hade en svår barndom med en psykiskt sjuk pappa men vi tog oss fram ändå och då kände jag tacksamhet när jag skrev om det.
Ann-Britt Karlsson jobbar natt som undersköterska på Värnamo sjukhus. En morgon för 13 år sedan kom hon hem efter en natt på sjukhuset och satte på tv:n.
I morgonprogrammet satt en man och berättade att han skrivit en bok efter sin mammas död, vilket var en bra bearbetning av sorgen.
Det inspirerade Ann-Britt att själv försöka skriva en bok för att bearbeta sin sorg.
Ann-Britt gick skrivkurser
Men så stannade tiden en kall marskväll 2014 då Ann-Britt hittade sin älskade Claes, mannen i hennes liv, bakom traktorn. Brutalt och plötsligt hade han dött i en olycka.
Det gick några år innan Ann-Britt tog tag i skrivandet. Hon gick skrivkurser för att komma i gång.
– När Claes dog hade jag så mycket mer att skriva om, när döden kom på det oväntade och brutala sättet. Men det tog några år innan jag började skriva för i chocktillstånd var jag inte kapabel att skriva en bok. Det var så mycket annat praktiskt också. Man behöver en stillhet för att kunna skriva.
Hur var det att skriva?
– Det var skönt och bra att få ur mig det jag hade inom mig. När jag hade fått det på pränt så kände jag att nu behöver jag inte hålla det här vid liv i mitt minne, jag kunde släppa det när jag visste att det fanns nedskrivet. Skrivandet var för min egen skull men jag skrev ändå en bok för att jag ville kunna hjälpa andra.
När jag hade fått det på pränt så kände jag att nu behöver jag inte hålla det här vid liv i mitt minne, jag kunde släppa det när jag visste att det fanns nedskrivet.
Slutredigering under pandemin
Under tre vintrar skrev Ann-Britt varje morgon som hon inte hade jobbat natt. Resten av året har hon fullt upp med att koka saft, sylt och chutney till sitt eget företag.
Slutredigeringen av boken sammanföll med pandemin och då jobbade Ann-Britt på en covidavdelning. I jobbet hade hon nytta av vad hon hade gått igenom och bearbetat genom skrivandet.
– Jag märkte en gång när jag pratade med en patient att hon var i chock, hon hade nyss kommit tillbaka från iva. Jag själv var i chock när jag hade förlorat mannen i mitt liv och därför kände jag igen det och kunde säga till henne att nu är du i chock. Allting förstärks när man skriver ner det så det hade jag nytta av.
Hur kändes det att sätta punkt?
– Det var en lättnad. Jag har gått igenom något som är jättetufft men ändå ligger jag absolut inte under isen. Jag har mött andra människor som har varit vrak men det har inte jag varit. Jag har inte hållit på att gräva i varför Claes dog. Nu har detta hänt och jag måste gå vidare. Minnena har jag kvar och dem får jag vara tacksam över.
Skulle du säga att skrivandet var terapeutiskt för dig?
– Ja, absolut. Jag bearbetade det jag hade varit med om under hela livet.
Gav ut boken via sitt företag
När boken var färdig gav Ann-Britt själv ut den via sitt företag Skördefältet. Boken fick titeln ”I goda händer – Himlafesten” och består av två delar: uppväxten med en psykiskt sjuk förälder och Claes död. Varje del inleds och avslutas med en dikt.
Jag knyter ett vitt band med rosa hjärtan på
runt min hårtuss
som jag lägger i Claes vänstra bröstficka
närmast hans hjärta.
Sedan stänger jag kistan.
