”Det är jag som är utanförskapet och om mig är det alldeles tyst”
Det finns ingen som frågar vad vi behöver. Fattiga, sjuka, ensamstående och arbetslösa kan aldrig räkna med kompensation, skriver Marianne Landelius.
De med resurser får också mest subventioner, tycker Marianne Landelius.
Bensinpriserna stiger. Politikerna diskuterar kompensation till bilåkarna.
Elpriserna stiger. Politikerna diskuterar kompensation till villaägarna.
Matpriserna stiger, bröd, smör och mjölk kostar snart dubbelt så mycket som förra året. Men stopp nu, säger proffstyckarna, nu går det inte att kompensera mer för då får vi en inflationsspiral.
Vi ska bara skärpa oss
Fattiga, sjuka, ensamstående och arbetslösa kan aldrig räkna med kompensation. Här är det viktigare att tala om bidragstak. Det spelar ingen roll om vi inte längre har pengar för att vi ska kunna äta oss mätta. Det är som att politikerna tycker att det vi borde göra är att skärpa till oss.
Jag tycker att det är hemskt att partierna är så tysta. Vi har glömts bort, vi finns inte. Det är ingen som frågar vad vi behöver. Och det känns inget vidare.
Oron är stor. Det är klart att vi är oroliga över att pengarna inte ska räcka nu när allting blir dyrare.
Jag är i 50-årsåldern och har arbetat inom många olika branscher. Jag har också varit arbetslös i långa perioder.
Är man inte snabb och alert som en 25-åring spelar det ingen roll hur många jobb man söker, även om jag får komma på en intervju så går jag inte vidare och får jobbet. Det är tungt.
Som om jag vore ”ett hopplöst fall”. Och det är inte bara jag, vi är många som sitter fast utanför, som blir lika illa behandlade.
Flera tusen back varje månad
Oron är stor. Det är klart att vi är oroliga över att pengarna inte ska räcka nu när allting blir dyrare. I mitt fall handlar det om mat och boende och just nu om pengar för den vård jag behöver.
För tillfället har jag dessutom hemtjänst eftersom den cancersjukdom jag drabbats av det senaste året gör att jag behöver hjälp. Hemtjänst kostar också pengar.
Jag önskar att någon pratade om vår situation. Hur människor inte klarar sig och tvingas gå till socialen. Jag får ut 12 900 från Försäkringskassan och går flera tusen back varje månad. Hade jag inte haft en buffert att ta av (tack vare ett arv) hade det inte fungerat överhuvudtaget. Ska det behöva vara så för att man blir sjuk eller för att arbetsgivaren väljer någon annan?
Om mig är det alldeles tyst
Det är jag som är utanförskapet, för att använda begreppet som den förra borgerliga regeringen myntade om alla oss som inte kan eller får ta plats på arbetsmarknaden.
Det är jag som är utanförskapet. Det är sådana som mig det är alldeles tyst om.
