Vår arbetsplatsklubb, och även tidigare när vi var en egen sektion, har så länge vi kan minnas varit principfast, frispråkig och stridbar när det kommer till fackliga rättigheter och medmänskliga värden. Detta har paradoxalt nog satt oss på kollisionskurs med både tjänstepersoner och förtroendevalda högre upp i hierarkin inom förbundet.

Vi har motarbetats

Att vi motarbetats på lokal nivå hade vi faktiskt kunnat övervinna och leva med om vi i den fackliga kampen hade fått stöd från centralt håll. I stället för att varsla om strejk för att driva igenom bättre villkor har förbundet valt att avhända sig och försvaga två av de viktigaste fackliga påtryckningsmedlen, nämligen strejkrätten och lagen om anställningsskydd (las).

I flera avtalsrörelser i rad har frågan om var bussförare ska börja och avsluta sina arbetspass (den så kallade börja/sluta-frågan) varit bland det som medlemmarna prioriterat högst. Trots det har förbundet nonchalerat detta vid varje avtalsförhandling och ej drivit frågan. 

Problemen kvarstår

Vid den senaste avtalsrörelsen försökte man gjuta olja på vågorna genom att tillsammans med arbetsköparna tillsätta en nämnd som påstås ska hjälpa de bussdepåer som har ”problem” med frågan. Som förväntat så har det visat sig vara en potemkinkuliss och kan inte resultera i någonting. 

Efter att vi förra året vände oss till börja/sluta-nämnden, så producerade den efter många månaders ”arbete” ett dokument där det konstaterades att vår arbetsköpare följer kollektivavtalet. God dag yxskaft. Att kollektivavtalet tillåter otyget att börja och sluta arbetsdagen på olika ställen, är själva problemet och det som förbundet stenhårt vägrar ta strid för att få bort. 

Istället har förbundet nyligen gjort en uppgörelse som innebär att vi fortfarande tvingas att börja och sluta på olika ställen, men med en ersättning för restiden. Vilket innebär att själva problemet kvarstår, det vill säga att våra arbetsdagar förlängs genom att resorna inte är en del av arbetstiden.

Man talar om högt i tak inom förbundet men takhöjden har sänkts i takt med förbundets anpassning till regeringens och Socialdemokraternas alltmer fientliga inställning till fackliga rättigheter.

Vår kritik av Kommunals osunt nära relation till det Socialdemokratiska partiet har inte heller varit populär. Man talar om högt i tak inom förbundet men takhöjden har sänkts i takt med förbundets anpassning till regeringens och Socialdemokraternas alltmer fientliga inställning till fackliga rättigheter. Trots att Socialdemokraterna har urholkat våra fackliga rättigheter, så förväntas vi aktivt delta i deras politiska valarbete. 

Bonus till alla Kommunals anställda

Droppen som fick bägaren fylld med framförallt las-förräderiet och behandlingen av bussförarnas börja/sluta-fråga att rinna över, är corona-bonusen på 8000 kronor. Kommunal har spenderat flera miljoner på att ge alla förbundsanställda i hela Sverige 8000 kronor för att de anses ha gjort en stor uppoffring genom att arbeta hemifrån under pandemin.

En lyx som en stor majoritet av medlemmarna inte hade någon möjlighet att välja att göra. Undersköterskor, bussförare, kökspersonal, omsorgspersonal och andra grupper som benämndes som oumbärliga och som utsattes för hög smittorisk har inte fått någon bonus.

En språngbräda för karriärister

I stället för att vara en stridbar organisation som sätter bättre villkor för sina medlemmar i första rummet så har Kommunal förvandlats till en försäkringsförmedlande värvningsorganisation och en språngbräda för fackliga och/eller socialdemokratiska karriärister. 

Det har tidvis varit nästintill omöjligt att utföra ett effektivt och meningsfullt fackligt arbete.

Så det är med stor sorg som vi, samtliga ledamöter och suppleanter i styrelsen för Arbetsplatsklubb Umeå Trafik, ställer våra platser till förfogande med omedelbar verkan.