Här står jag under blommande äppelträd och grunnar på regeringens klubbade beslut om att pensionsåldern höjs från 65 till 66 år. Jag hade börjat räkna ner tills min kropp skulle få vila.

Jag har inte jobbat 40 år i vården som många andra, sedan 2014 bara. Men det hjälps inte, vården är tung likaväl, både fysiskt och psykiskt. Kanske jag valde fel där, men jag älskar mina kollegor och mina härliga gamlingar på boendet.

Mycket tok i vården

Det finns så mycket tok i vården, hälsoschema och tidsstyrningsmodeller bland annat. Inte underligt att folk inte orkar eller att man helt enkelt går vidare till andra jobb. Sjukfrånvaron är hög.

Vården är en förlorare med höjd pensionsålder. Vården är en kvinnodominerad sektor. Lönerna är låga i förhållande till arbetsinsatsen. Väldigt dåliga arbetstider för att få ihop ett liv utanför arbetet med återhämtning, familj och egna intressen.

Varför ska vi med låga löner få kämpa på mot en pensionsålder som någon bestämt bakom ett skrivbord?

Varför ska kvinnor jämt vara förlorare i maratonloppet mot pensionen? På den lönen vi har idag har vi inte möjligheter till egna pensionsavsättningar. Är man sedan ensamstående blir livet än sämre. Lägger man ihop alla dessa minusposter som jag skrivit så begriper man varför det finns så få män inom min sektor av vården, äldreomsorgen. En karl skulle aldrig acceptera att jobba under dessa villkor.

Men nu undrar jag vart Tobias Baudins förslag om en Britt-Mariepension tog vägen? Försvann den då han gick vidare i karriären? Det låter ju så bra i den krönika han skrev (på Kommunals hemsida) för lite mindre än ett år sedan. Men inte många ord har blivit sagda om Britt-Marie därefter, detta härliga alternativ för mig som nu tydligen kommer att gå i pension 2025, ett år senare än jag tänkt mig.

Vi är värda en Britt-Mariepension

Varför ska vi med låga löner få kämpa på mot en pensionsålder som någon bestämt bakom ett skrivbord? Det handlar om värdighet! Det jag jobbar med varje dag, värdighet för mina brukare, delaktighet, att känna att man betyder något.

Svenska kvinnor i vården är värda en Britt-Mariepension. Likaväl som vi är värda högre löner, bättre scheman, mer delaktighet på arbetsplatsen, bort med karensdagen och in med skobidrag så vi orkar springa.

Vi behöver trygghet

Sen kan man titta runt i Norden och se hur det ser ut med pensioner där, Sverige åter igen en stor förlorare, och återigen vi kvinnor som har det sämst. Trots att vi skriver 2022 nu…

Vi behöver friska år efter ett långt arbetsliv, att få vila ut då vi går i pension. Vi behöver trygghet!

Dör vi i förtid så blir det ju pensionsvinster som förs över till andra, det kan väl inte vara meningen med livet, jobba och dö så snart som möjligt?

  • Charlotte Agemalm
    undersköterska, Sala