Det är ganska troligt att jag kommer att ha några introduktionspass med en eller flera nya själar på min arbetsplats när den här texten publiceras. 

Jakten på sommarvikarierna kommer att inledas. Jag kommer att träffa personerna i fråga ett par gånger, förklara på bästa möjliga sätt de hundratals rutiner vi rättar oss efter, bekanta dem med brukare. Under de få tillfällen måste jag leka psykolog och skaffa mig en uppfattning om dessa för mig helt främmande människor. Hur beter de sig mot andra? Är de nyfikna? Arbetsmoralen? Ja, vi har referenser att tillgå, men hur tillförlitliga är de nuförtiden?

För många och för korta vistelser

Låt mig slå fast med en gång: våra verksamheter skulle inte klara sig utan vikarier. Det är bara det att de är för många, deras vistelser är för korta och det är vi ordinarie personal som ombesörjer denna skytteltrafik. 

Massor med folk har kommit och gått genom åren vilket betyder att diverse skojare slunkit in. Man skulle kunna skriva en bok om vikarier som aldrig slutar förbluffa en med sin excentricitet och omdömeslöshet. Ett tragikomiskt exempel för flera år sedan: en självupptagen herre till vikarie satte i system att komma sent till jobbet. När man påtalade för honom att han måste respektera andras tider så svarade han ilsket: ja, men vem respekterar min tid?

De flesta har inte den där speciella inlevelsen som man bara måste ha i mötet med andra människor, inlevelsen som man endast kan skaffa sig genom kunskap, erfarenhet, nyfiket sinne och när man är trygg i sig själv.

Men det riktiga problemet är inte förekomsten av kufar och rackare utan att majoriteten helt enkelt inte passar till jobbet (med få lysande undantag). De flesta kan inte pedagogik och förstår sig inte på våra brukares problematik. De flesta har inte den där speciella inlevelsen som man bara måste ha i mötet med andra människor, inlevelsen som man endast kan skaffa sig genom kunskap, erfarenhet, nyfiket sinne och när man är trygg i sig själv. 

Jag har till och med mött ett par blivande socionomer som inte heller de dög till jobbet. Jag hoppas innerligt att de bytte sin yrkesbana. För framtida brukarnas skull. Och för sin egen.

Tär på krafterna

Hur många timmar har vi inte tillbringat på sådana mödosamma och ibland helt fruktlösa arbetsuppgifter? Man har varit med om flera gånger när människan bara försvann direkt efter introduktionen. Då stod man där, frustrerad och lurad och kände en växande oro inför nästa pass som man måste boka med en annan i stället. Ska den också gå upp i rök?

De ständiga introduktionerna och ovissheten om vad man får tär på ens krafter. Det är inte schyst vare sig mot arbetare eller brukare som måste träffa en ny vikarie för tvåhundrafemtiotredje gången.