Jag har jobbat som timvikarie i kommunal vård och omsorg i många år, och jag älskar jobbet. Min kommun beskriver vikarierna som ”våra vardagshjältar som får maskineriet att fungera”, vilket är klassiskt kommunspråk men ändå faktiskt sant. Tyvärr återspeglas de värderingarna sällan i verkligheten. 

Jag tar alla pass jag kan, och det brukar ge mig ungefär 11 500 kronor i månaden efter skatt. Det är självklart inte hållbart i längden, men det ger mig i alla fall tid att engagera mig politiskt, och att plugga lite vid sidan av. Livet rullar på och jag är nöjd med det. 

Men i dessa tider har det blivit allt svårare att få ihop livspusslet. Jag är glad att karensavdraget är borta — om än tillfälligt — för det drabbar timvikarier enormt. Men karensavdraget är bara en liten del av problemet, för sjukersättning får man bara för pass man egentligen skulle jobba. 

Hur ska jag betala hyran?

Som timvikarie får jag vissa pass flera veckor i förtid, men den stora majoriteten av passen bokas in med några dagars varsel. Blir jag sjuk i två veckor, innebär det att jag måste tacka nej till alla pass jag erbjuds under den tiden, och de passen får jag så klart ingen ersättning för. Då jag redan tackar ja till så många pass som möjligt, betyder det att jag inte heller kan kompensera för den uteblivna inkomsten senare i månaden.

Regelverket är tydligt: för att få ersättning när du som timanställd blir sjuk, måste du stå inskriven som arbetssökande hos arbetsförmedlingen, och söka för utebliven a-kassa. Alltså kan jag som timvikarie bara få sjukersättning om jag försöker sluta vara timvikarie. Det är inte ett särskilt positivt meddelande att sända ut till de som påstås bära upp samhället.

Nu har jag för andra gången, efter flera vaccindoser, testat positiv för covid-19. Och jag börjar fundera på hur jag ska kunna betala hyran nästa månad.

Tacka ja – fast jag inte kommer att jobba?

Som jag förstår det har jag fyra alternativ.

  1. Skriva in mig på Arbetsförmedlingen och byta jobb.
  2. Skriva in mig på Arbetsförmedlingen och låtsas söka andra jobb.
  3. Sluta betala för hyra och mat.
  4. Tacka ja till arbetspass jag vet att jag kommer behöva sjukskriva mig för.

Givet att timvikarier faktiskt är så viktiga för samhället som det påstås, och att det faktiskt finns många bra sidor med jobbet som timvikarie, går alternativ 1 bort. Givet att alternativ 2 är olagligt går det också bort. Givet att jag inte vill dö svältdöden i vinterkylan går alternativ 3 bort det med. Och då återstår bara alternativ 4.

(Alternativ 5, att dölja min sjukdom, tänker jag inte ens överväga — men är det så konstigt att så många vikarier gjort just det?)

Solidariteten ställs mot en ekonomi i kras

Jag har alltid försökt vara solidarisk mot mina arbetsgivare och arbetskamrater. Att behöva boka in nya timvikarier kort inpå att passen börjar innebär stor stress och mycket extra arbete. Ibland blir resultatet underbemanning, vilket timvikarierna från första början finns till för att undvika. Likt många av mina kollegor känner jag dessutom en viss obefogad skam när jag sjukanmäler mig. Man vill inte vara den som gör dagen svårare för arbetskamraterna, även om det egentligen inte är ens eget fel.

Därför har jag alltid tackat nej till alla pass när jag varit krasslig. Det är ju helt enkelt det enda rimliga: är jag för sjuk för att jobba ska jag inte tacka ja till jobb.

Lånar av nära och kära

Nu börjar det kännas mer och mer ohållbart att vara en god arbetskamrat. Mer än en månad har jag behövt låna av nära och kära för att jag varit sjuk. Och de har det inte mycket bättre ställt än jag har.

Än så länge värderar jag fortfarande solidariteten högre än mina egna levnadsvillkor, men jag blir inte längre ett uns irriterad på de få kollegor som inte gör det. Detta är bara ett i den långa raden av missförhållanden som gör det helt ofattbart att kommunen kan undra varför det saknas timvikarier. 

De lagar och regler som finns gör att timanställdas intressen ställs mot våra fast anställda arbetskamraters, och vi tvingas att välja sida. Den dagen vi till slut väljer vår egen hoppas jag att ni som är fast anställda visar samma solidariska förståelse som vi timvikarier idag visar er.

  • Axel Olsson
    timanställd stödassistent/habiliterare, Gävle