”Ingen vill betala vad städningen kostar”
Självklart ska alla kontrollera att de anställda hos städföretagen har kollektivavtal. Men även vi rutstädare som jobbar på avtal behöver bättre villkor och extra stöd från facket, skriver Emma Gattson.
Hemstädning (genrebild).
Städbranschen är en bransch full av missbruk där människor utnyttjas. Vi har alla kunnat läsa om kvinnan som städade hemma hos Magdalena Andersson.
Magdalena Andersson verkar inte ha reagerat på att något varit fel. Många andra som köper städtjänster reagerar inte heller över låga priser och sätter det i samband med att företaget har kollektivavtal eller inte.
Det är intressant – för det säger något om synen på städning som en tjänst eller ett arbete som inte ska kosta. Jag tror inte ens att folk är medvetna om att det är en lågpristjänst de köper. De reagerar inte på de här företagens låga priser eftersom något i dem inte tycker att man ska ”behöva” betala så mycket för städning.
Som hembiträden
Snarare anser många som anlitar städning att vi som arbetar gott kan göra lite till. Något ”litet extra”. Om jag går och handlar på Ica frågar inte jag om jag kan få en extra liter mjölk, om jag inte tänker betala för den. Men städning verkar ha sina egna regler. I någons blick kan vi fortfarande betraktas som hembiträden. Det handlar fortfarande om både status och klass.
Jag har arbetat på Hemfrid sedan 2009. Jag har kollektivavtal, vilket är otroligt viktigt. Det är en garanti, inte bara för mig utan för hela den svenska modellen.
Många av våra kunder anlitar företaget just för att vi som jobbar har kollektivavtal. Det är bra kunder och jag har aldrig känt mig nedvärderad av dem jag arbetar för.
Lönen sänker vårt värde
Det som sänker mitt egenvärde är min lön. Lägstalönen inom hushållsnära tjänster är 21 929 på heltid. Och då ska man veta att så gott som ingen person arbetar heltid. Det är synd då vi som verkligen tycker om vårt jobb och säkrar kvaliteten för företaget har svårt att leva bra på mindre än heltid. Vi är ju en tillgång och en del av företagets framgång.
En del har svårt att komma ovanför lägstalönen med mer än några hundralappar även om de jobbat i flera år.
Hemfrid fungerar lite som en portal in på den svenska arbetsmarknaden och en väg mot uppehållstillstånd. Det gör att många inte stannar så länge, vilket påverkar lönerna negativt också för det fåtal av oss som stannar kvar. Att hushållsnära tjänster är en genomgångsbransch gör också organisationsgraden låg. Och det i sin tur ger oss dåliga mandat att få till en förändring när det gäller allt från lön och facklig tid till rätten till en god arbetsmiljö som till exempel ett lunchrum.
Vi kan inte nöja oss med att vi har ett kollektivavtal. Nöja oss med att vi höjs upp till nästa lägstanivå av lön. Kommunal måste tuffa till sig. Utmaningen både hos oss och andra städföretag är ju att värva medlemmar. Är vi inte många får vi aldrig till någon förändring.
Vi behöver mer stöd från facket
Jag tror att vi måste förändra Kommunal lite. Pimpa upp oss. Det blir lätt för byråkratiskt och tråkigt. Börjar man meningar med Saltsjöbadsavtalet eller den svenska modellen orkar folk inte lyssna. Vi måste vara tydliga och göra språkbruket tillgängligt för flera, på olika nivåer.
Det är inte alltid så lätt att kräva saker av arbetsgivaren när man står ganska ensam med kraven på arbetsplatsen. Då skulle man behöva ha en stor organisation i ryggen. Jag tror att Kommunal måste vara ute och stötta och trygga arbetsplatsombuden på ett helt annat sätt än i dag. Särskilt i sådana här utsatta branscher där facklig organisering inte har en tradition och historia.
Det handlar ju om att vi inte ska sälja ut varandra.
