”Hur många bussförare ska behöva säga upp sig?”
Det som pågår i våra gemensamma verksamheter är helt absurt. Det läggs scheman som får människor att inte se någon annan utväg än att säga upp sig, skriver Jessica Leiding.
Jessica Leiding, Kommunal.
I förlossningsvården i Region Stockholm har vi gått från att se besparingskrav där undersköterskor och barnmorskor känt sig tvingade att lägga sparförslag om att dra in paprika på ostmackan som den nyförlösta familjen får att äta. Vi har hört protester i media och vi har sett hur de fackliga representanterna gör allt i sin makt för att få arbetsgivarsidan och det borgerliga styret att göra något åt situationen.
Inte förrän barnmorskorna började säga upp sig mangrant kunde arbetsgivaren och politiken erkänna att det var kris och sätta sig vid samtalsbordet och börja lösa problem.
Men vi ser samma sak överallt. Nu är det bussförarnas tur. Bussförare som går på knäna med scheman som är helt omänskliga. Långa pass upp till 11,5 timme varvas med extremt korta. Du får använda din fritid till att ta dig till och från den hållplats du börjar och slutar på, oavsett om det råkar vara så att du börjar i Kårsta och slutar i Åkersberga.
Du får aldrig vara ledig och återhämta dig. Kroppen är i kaos. Allt inom arbetstidslagens ramar, men utan hänsyn till arbetsmiljön.
Allt i välfärdens verksamheter verkar handla om nedskärningar och besparingar. I den upphandlade busstrafiken i Region Stockholm tjänar bolagen pengar på att lägga en alltför snäv budget på bussförarnas bekostnad. Trots att regionen samtidigt gör miljarder i överskott.
Vi måste få ett stopp på det här. Sverige har i över hundra år tjänat på att fack och arbetsgivare lyssnar på varandra.
Det som pågår i våra gemensamma verksamheter är helt absurt. Kris följer på kris. Det läggs scheman som är direkt skadliga och som gör att man aldrig kan återhämta sig mellan arbetspassen. Scheman som får människor att inte se någon annan utväg än att säga upp sig.
Det är märkligt att arbetsgivare och politiker slår dövörat till när vi som jobbar säger ifrån, när vi genom våra fackliga representanter säger att det planerade är omänskligt. Att nu har vi nått vägs ände för vad som går.
Vi måste få ett stopp på det här. Sverige har i över hundra år tjänat på att fack och arbetsgivare lyssnar på varandra. Att vi gemensamt löser problem och skapar arbetsplatser som levererar kvalitet och vinst, och samtidigt är mänskliga och attraktiva att jobba på. Där politiker och arbetsgivare haft örat mot rälsen och tillfört de resurser som behövs. Vi behöver komma tillbaka dit och det är bråttom.
Annars undrar jag hur många bussförare som behöver säga upp sig innan regionen och dess upphandlade bolag lyssnar?
