”Ska vi hoppas på värktabletterna eller en lotterivinst?”
Första gången jag läste mitt orange kuvert tänkte jag ”min man får aldrig skilja sig”. Det är rent ut sagt för jäkligt att man inte ska kunna klara sig på sin pension – om vi ens orkar arbeta fram till pensionsåldern, skriver undersköterskan Lotta Hjerpe.
Lotta Hjerpe, undersköterska.
Jag har jobbat i äldreomsorgen sedan jag var 19 år. Jag fick en fast anställning i äldrevården redan innan jag gick ut gymnasiet. De senaste sex åren har jag jobbat natt för att kroppen över huvud taget ska orka. Flera gånger i veckan tar jag värktabletter för att klara av arbetet. Jag har svårt att tro att jag ska orka till 65, och det här är en verklighet jag delar med många.
I oktober fyller jag 56 år. Under åren har jag varit sjukskriven för ryggen, fötterna, nacken och artros och är nu stelopererad i fotleden sedan fem år. Det är många år kvar tills jag kan gå i pension. Hade jag haft råd hade jag gått i dag. Jag funderar ofta över hur jag ska orka hela vägen.
Just nu diskuteras ett förslag som lättare skulle kunna ge sjukersättning till utslitna som fyllt 60 år. Men man ska inte behöva vara sjukskriven när ett helt arbetsliv slitit ut våra kroppar. Ge oss kroppsarbetare möjlighet till en tidigare pension. Människor som arbetar på kontor kanske inte är så utslitna men det är också skillnad på att arbeta som undersköterska på en vårdcentral och på ett äldreboende. Det borde finnas en större valfrihet.
Ska vi behöva hoppas på en lotterivinst för att kunna leva drägligt som pensionärer?
Vi som har svårt att orka fram till pensionsdagen är också de som ofta får de allra lägsta pensionerna. Jag och många med mig är oroliga över hur vår ekonomi kommer att se ut när vi slutar att arbeta.
Hur mycket kommer jag att få? Före pandemin hade vi en handfull pensionärer som kom in och jobbade hos oss för att dryga ut kassan. Tanken på hur ekonomin kommer att se ut som pensionär gnager, men man skjuter den framför sig.
Ska vi behöva hoppas på en lotterivinst för att kunna leva drägligt som pensionärer? Första gången jag läste mitt orange kuvert tänkte jag ”min man får aldrig skilja sig”. Det är rent ut sagt för jäkligt att man inte ska kunna klara sig på sin pension. Jag är tacksam för att jag är gift och att vi är två. Men de som inte gör det? Ska vi i vården behöva bli försörjda efter ett helt arbetsliv?
