Svårt att kontrollera villkoren för bärplockare

Drygt 4 000 bärplockare och skördearbetare kom till Sverige från länder utanför EU förra året. Hur många som kom från länder inom EU som Bulgarien, Rumänien eller Baltikum är det ingen som vet.

– De behöver ju inte söka tillstånd utan kan bara åka hit och arbeta i och med den fria rörligheten i EU, säger Therese Ekelöv, ordförande för Kommunals sektion för Trafik, Djur och Natur i Kristianstad.

Det är coronaödsligt på kontoret när vi ses. En stor bunt papper ligger framför henne på bordet. Det är runt 600 ansökningar om arbetstillstånd inom Kommunals områden i Skåne. De flesta gäller lantarbetare som ska arbeta med skörd. Många från Thailand, Ukraina och Vitryssland men också från länder som Rwanda och Marocko. Kommunal ska yttra sig över ansökningarna som kommit in till Migrationsverket. Företagen ska ha kollektivavtalsliknande villkor och en rimlig lön. Hon säger att hon har svårt att kontrollera vad som stämmer.

– Det står en sak på pappret, men hur det är i verkligheten? Det vet vi inte. De som kommer vill inte prata med oss. Det finns en tystnadskultur, säger hon.

Lant är en av de branscher som där svenska myndigheter sett att arbetskriminalitet är vanligt. Anita, som egentligen heter något annat och som kommer från Ukraina, jobbade på en jordgubbsodling förra året. På anställningserbjudandet som hon fick från arbetsgivaren stod det att hon skulle få 15 000 kronor för 65 procents tjänst. Det motsvarar 144 kronor i timmen.

– Det fick jag aldrig.

För uppgifter som att plantera och rensa ogräs fick hon mellan 65 och 70 kronor i timmen. Plockandet av jordgubbar var på ackord.

– Normalt kunde jag plocka ihop till 44 kronor i timmen, om det var riktigt bra med bär blev det kanske 66. Mer var det inte.

Inom gröna näringen består en stor del av kostnaderna av arbetskraften. Det blir fördelaktiga konkurrensvillkor om en arbetsgivare kan få ned kostnaden för den till en fjärdedel eller hälften. Men det underminerar hela branschen. Följden är att vita företag slås ut.

Anita kände sig lurad, men hade svårt att kräva sin lön så länge hon var kvar på gården där hon också bodde i arbetsgivarens lokaler.

– Du är ju där hela tiden när du jobbar. Du kan inte göra något, inte åka någonstans. Sätter man sig upp mot chefen är man helt utlämnad. Det är en svår position.

Hon valde att lämna gården när hon fick höra att hon kunde få bättre betalt i städbranschen. När hon ville ha ut det hon tjänat fick hon inte allt hon hade räknat ut att hon skulle få. Hon delade lägenhet med landsmän från Ukraina och fick veta av en byggarbetare att det gick att få hjälp.

– Jag hade aldrig vetat det om jag hade stannat kvar. Jag visste ingenting om svensk arbetsmarknad.

Det var så hon fick kontakt med Syndikalisternas förhandlare och skyddsombud Emil Boss. I en förhandling med arbetsgivaren fick han ut 10 000 kronor till Anita.

– Det var bland annat för lön hon inte fått ut och det hon betalt för att få jobbet.

Han säger precis som Therese Ekelöv att det är ovanligt att de hjälper lantarbetare.

– Vi har i några år satsat på att hjälpa migrantarbetare, men Anita var den första från lantsidan. Annars har det varit personer från bygg, städ, hotell och restaurang. De är isolerade ute på landsbygden till skillnad från dem som bor i en stad. De kan inte bara komma förbi vårt kontor.

Anita är glad att hon gjorde det.

– För mig hade det inte spelat någon roll vem som hjälpte mig. Jag är tacksam att jag fick hjälp till slut. Alla borde få hjälp att veta hur det fungerar här i Sverige.

Pia Bergman på Skatteverket har i flera år arbetat mot arbetsmarknadskriminalitet. Hon berättar att gröna näringen är en av de branscher som man håller ögonen på och känner väl igen det som Anita berättar.

– Inom gröna näringen består en stor del av kostnaderna av arbetskraften. Det blir fördelaktiga konkurrensvillkor om en arbetsgivare kan få ned kostnaden för den till en fjärdedel eller hälften. Men det underminerar hela branschen. Följden är att vita företag slås ut. Som att dopa marknaden.

Hon förstår att Anita och många andra som kommer till Sverige och arbetar saknar information om hur arbetsmarknaden här fungerar och inte vet var man kan få hjälp om man inte får ut rätt lön eller var det finns stöd när någon skadar sig.

– Riksrevisionen kom med en rapport i december om statens agerande mot arbetsmarknadskriminalitet där bristen på information var en viktig del. Där kritiserades Sverige för att vi är dåliga på att informera våra vänner som kommer hit, säger hon och hoppas på att svenska myndigheter ska få uppdraget av regering och riksdag att förbättra det.

Men information är inte allt. När Anita får frågan om hon skulle kunna tänka sig att jobba med jordgubbsodlingen kommer svaret snabbt.

– Niet! Inte ens om jag tjänade lika mycket som jag gör på städning.