”Det bästa med jobbet är barnen”

Skolan ligger i Akalla, ett miljonprogramsområde i nordvästra Stockholm, nära socialt utsatta områden som Tensta och Rinkeby. Men även om bara 1 av de 510 skolbarnen har svenska som modersmål är det en av Sveriges mest framgångsrika skolor när man kollar niondeklassarnas betyg. I fjol hade 95 procent som gick ut nian i Kista International School gymnasiebehörighet.

Och här arbetar alltså Emma Bote Kobolo. Hon öppnar dörren till sal 11, där klass 3C har svenska. Det är högläsning och de 14 barnen som är här i dag stavar sig igenom boken ”Nyckeln till skatten”. Förutom Emma arbetar också klassläraren Solmaz Makvandi här och det är en av nycklarna till att förstå skolans framgångar: alla klasser har två vuxna i rummet, en lärare och en elevassistent.

Det är också små storlekar på klasserna: 20 stycken i lågstadiet, 23 på mellan- och högstadiet. (Att de är ännu färre just i dag beror bland annat på sjukdom.) 

94 procent av barnen i skolan har somalisk bakgrund och i det här klassrummet har alla elever utom en, som har föräldrar från Irak, rötter där. 

Läraren Solmaz fördelar ordet, men hon och Emma jobbar tätt ihop.

– Det är lugnt, ingen tävling! Ta det lugnt när du läser, manar Emma.

Barnen arbetar sig igenom texten, stakar sig lite på ord som ”bensinmacken”, ”ljudlöst” och ”fundersamt”.

När kapitlet är slut och alla har fått läsa går Solmaz igenom några av de svåra orden. 

– Hur låter det när man flämtar? Får jag höra?

Klassrummet fylls av fjorton flämtande nioåringar.

Det bästa med jobbet är barnen. Att se och höra hur de tänker, deras fantasi, hur de vrider och vänder på saker.

Det är dags för rast och Emma tar kommandot. 

– Alla tar på sig jackan! Jo, alla måste ha! Det regnar! Vi ställer upp i led. Klassled!

Över skolgårdens vårregn springer klass 3C till gympasalen för en halvtimmesrast inomhus. Hon samlar barnen inne i mittcirkeln för att fråga vad de ska göra:

–  Antingen kör vi spökboll  …

– Ja!!!

Emma hinner inte avsluta meningen och snart är klassen uppdelad i två lag som kastar de mjuka bollarna på varandra. Emma är själv med, och just det är en självklarhet för henne, säger hon.

– Jobbar man med barn måste man vara med barn. Annars kunde jag lika gärna sitta på kontor. Du ska vara med dem! Göra det de gör.

Pang! Emma träffas av en boll i benen.

– Okej! Jag är ute! Jag är ute!

När vi en stund senare sitter inne i ett av skolans personalrum och jag ber henne förklara varför skolan lyckats så bra, lyfter hon fram en annan sak:

– Att man behandlar barnen som om de vore en stor familj. Med kärlek. Vi ger varandra smeknamn. Jag vill att de ska känna sig säkra när de kommer hit. Det ska inte vara stelt. De ska ha förtroende och kunna vara sig själva. Våra band är så här! 

Och så tvinnar hon ihop pek- och långfingret. Tajt.

Att hon skulle jobba med barn kan verka självklart. Hon har åtta syskon, började tidigt arbeta som barnflicka och är utbildad barnskötare.

– Jag har alltid varit runt barn. Det kommer från min familj.

När hon inte arbetar sjunger hon gärna. Tar sånglektioner och håller på att lära sig spela piano. Gillar R&B och soul. 

– Vem vet, jag kanske blir sångerska?

Och så ler hon stort. Men hon blir nog kvar i skolan några år till. Hon har arbetat här i åtta år och trivs bra.

– Det bästa med jobbet är barnen. Att se och höra hur de tänker, deras fantasi, hur de vrider och vänder på saker.

Ett viktigt yrke, som sätter spår hos barnen. Det händer att någon ropar till henne här i Akalla när hon är ledig: ”Hallå fröken!”

– De kommer emot en och berättar att de kommit in på universitetet. Då blir man stolt!