Christine Udding.

Christine Udding.

När covidsmittan drog in över Sverige förra våren gjorde Christine Udding som så många andra inom vården. Hon ställde upp. Den 23 mars flyttades hon från sin vanliga tjänst på medicinkliniken på Kungälvs sjukhus till en covidavdelning.

– Det var självklart, jag var ju frisk och stark, säger hon.

Några veckor efteråt kände hon sig varm när hon var på jobbet, det visade sig att hon hade feber och skickades hem. Sedan gick det fort. 

– Jag blev riktigt bedrövligt sjuk. Det värsta var ju att jag inte fick luft hur mycket jag än andades.

Febern steg skyhögt, hon fick diarré, smärtor och utslag över hela kroppen. Hon var tvungen att åka till akuten på sjukhuset där hon själv jobbar.

– Jag kan inte åka ner och störa mina kolleger med en influensa, sade jag först. De har så mycket ändå.

Men när hon väl åkte blev hon inlagd direkt och kvar i två veckor.

– Det är som en dimma alltihop. Jag minns knappt något. Att komma hem sedan var extremt tufft. Bara att gå till toaletten var svårt och när jag gick de tio, femton metrarna ut till brev­lådan var jag helt slut efteråt. 

Det fanns inte på kartan att jag skulle bli så sjuk. Jag har inga bakomliggande sjukdomar, röker inte, är inte överviktig och jag tränade.

Christine Udding

Hon förstår fortfarande inte varför just hon drabbades.

– Det fanns inte på kartan att jag skulle bli så sjuk. Jag har inga bakomliggande sjukdomar, röker inte, är inte överviktig och jag tränade.

Under sommaren blev hon långsamt bättre och kunde börja träna lungorna och bygga upp muskler, redan i september var hon tillbaka på sitt vanliga jobb på 25 procent. 

– Min chef och mina kolleger har stöttat mig hela tiden. Jag fick verkligen anpassa jobbet efter vad jag klarade av – jag sitter inte ens med de andra längre för jag klarar inte öppet landskap.

Christine Udding.

Jag trodde först inte att det var sant. Att de skämtade. Jag blev smittad på jobbet och har kämpat för att komma tillbaka och så slår de undan fötterna för mig.

Christine Udding

Fortfarande nu i mars har hon problem med lungorna och är otroligt trött, ändå har det aldrig varit någon tvekan om att hon vill jobba. Under hösten och vintern har hon ökat på arbetstiden steg för steg och nu i mars går hon upp på heltid. 

– Det har gått bra även om jag är helt slut när jag kommer hem och har tagit ut semesterdagar ibland för att orka.

Nej, det är inte jobbet som har varit problemet. I november, bara några dagar efter att hon gått upp på halvtid ringde telefonen hemma. Christine svarade och fick en chock när hennes handläggare på Försäkringskassan förklarade att hon inte skulle få sjukpenning längre. Att de bestämt sig för att avslå hennes senaste ansökan.

– Jag trodde först inte att det var sant. Att de skämtade. Jag blev smittad på jobbet och har kämpat för att komma tillbaka och så slår de undan fötterna för mig. Samtidigt tänkte jag att det är så här det är.

Jag behövde få det ur mig, ville berätta för alla hur fel det var. Sedan tänkte jag väl inte att det skulle bli något mer av det – men det satte stormsnurr.

Christine Udding

Det är många som kan känna igen sig. Christine är bara en av alla som får avslag på sjukpenning efter att ha varit sjuk under ett halvår – eller 180 dagar som det står i Försäkringskassans regelverk. Har du varit sjuk så länge ska din arbetsförmåga prövas mot hela arbetsmarknaden.

180 dagar

Om det kan finnas ett annat arbete än det du har och som du med din arbetsförmåga kan klara av så är tanken att du ska söka den typen av jobb i  stället för att få sjukpenning. Det är huvudregeln för alla som söker sjukpenning och har ingenting med covid-19 att göra. 

Under de senaste fem åren har andelen som nekas sjukpenning ökat eftersom Försäkringskassans tolkning blivit hårdare. Under 2015 fick bara 4 procent avslag av dem som var sjukskrivna 180 till 240 dagar. Förra året var det 21 procent – nästan var femte sökande. Men det finns undantag, bland annat kan Försäkringskassan förlänga sjukpenningen om du och din arbetsgivare har en bra plan för hur du ska kunna komma tillbaka till ditt vanliga jobb.

Christine var helt säker på att hennes och chefens plan skulle räcka. Det gjorde den inte. Det gjorde henne fly förbannad.

– Jag gick till vår lokaltidning Kungälvs-Posten och berättade allt. Jag behövde få det ur mig, ville berätta för alla hur fel det var. Sedan tänkte jag väl inte att det skulle bli något mer av det – men det satte stormsnurr. 

Christine Udding.
Christine Udding.

Redan dagen efter artikeln var i tidningen började telefonen att ringa och så fortsatte det i två veckor. Riksmedier som Aftonbladet och TV4 ville ha med henne och många politiker ville prata.

– Efteråt förstår jag inte hur jag orkade – men jag kände att om jag inte gör det här nu så händer ingenting med de här 180 dagarna. Samtidigt var jag så galet trött. 

Hon berättar om en kväll när hennes man sade ska vi se om du är på tv? 

– Jag förstod inte vad han menade. Vad då? Jag är väl inte på tv? Jag hade glömt att TV4 intervjuat mig och att jag skulle vara med där.

Det är tur att jag varit gift med min man i 31 år. Det är klart att det märks att jag inte fått några pengar från dem, men vi klarar oss ekonomiskt.

Christine Udding

Uppmärksamheten ledde till att hon fick vara med på länk till riksdagen i början av december. Vänsterpartisten Ida Gabrielsson menar att hennes berättelse var en viktig anledning till att en majoritet i riksdagen kunde enas om att tillfälligt stoppa avslag vid dag 180 från 21 december.

Christine är glad om det kunnat hjälpa några, men själv har hon fortfarande ingen sjukpenning och har inte fått någon utbetalning från Försäkringskassan sedan november.

– Det är tur att jag varit gift med min man i 31 år. Det är klart att det märks att jag inte fått några pengar från dem, men vi klarar oss ekonomiskt. 

Hon överklagade beslutet i december och väntar på besked. Det kan dröja till i sommar innan det kommer eftersom Försäkringskassan har sju månader på sig att svara. Än så länge har hon heller inte fått svar på en ny ansökan om sjukpenning från och med den 21 december som hon gjort.

– Jag har ringt flera gånger och frågat hur det går, men jag tror att det börjar lysa en röd lampa när jag ringer för ingen vill prata med mig.

Får hon inte rätt då kan Kommunal hjälpa henne att överklaga till förvaltningsrätten. Det kan bli en lång process.

– Jag vet faktiskt inte om jag orkar. Tålamod är den största utmaningen med det här och jag är inte född med det.