Är en av vår tids mest uppburna regissörer egentligen pedofil? Frågan ställs i den här välgjorda serien om filmmakaren Woody Allen och hans övergrepp mot sin adoptivdotter Dylan Farrow.

Serien är baserad på vittnesmål, dokument och intervjuer med flera av de inblandade. Den domineras av Woody Allens exfru Mia Farrow och det är naturligtvis en svaghet att serien känns som en partsinlaga från hennes sida. Woody Allen hörs inte alls, mer än genom bandade telefonsamtal mellan honom och Mia Farrow.

Med det sagt pekar ändå allt på att han åtminstone en gång förgrep sig på sin dotter. Och det vänder sig i magen att höra hur hon som sjuåring fick vara med om saker som inget barn någonsin ska behöva vara med om. Det vänder sig på ett sätt lika mycket i magen att ser hur experter misstrodde henne och tvingade henne att utstå upprepade plågsamma förhör med samma frågor om och om igen.

Woody Allens filmer är fantastiska och det är väl delvis det som gör att det tar emot så. Redan i mästerverket Manhattan från 1980 spelar han en medelålders man som dejtar en mycket yngre kvinna, spelad av en 23-årig Diane Keaton. En av de intervjuade i den här serien, en kulturreporter på New York Times, säger att han aldrig mer kan se en film av Woody Allen efter avslöjandet om Allens övergrepp. Måste det vara så? 

Det kan man fundera på, men det är ändå bara en liten fråga i det hela. För det viktigaste som sägs i Allen v Farrow är att förövaren aldrig är den man tror han är. Han är inte den som drar in ett barn i ett baksäte, förövaren är den som sätter på barnet säkerhetsbältet. Han är den man älskar mest.