Jag kör hem efter att ha jobbat tretton timmar i skyddsutrustning. Några gånger funderar jag på om jag måste stanna och kräkas, men jag fortsätter köra. Huvudvärken efter coviden jag smittades av för andra gången på jobbet har inte släppt sedan jag blev frisk.
På radio sjunger Iiris Viljanen, om pandemin sjunger hon och den har kommit nu, den andra vågen och jag är tacksam ibland för att det enda som är kvar efter andra sjukdomsperioden är huvudvärken och domningarna i ansiktet. Det kunde varit så mycket värre.
Det enda jag önskar mig nu är en ledig dag. Jag kör på motorvägen och mår illa och tänker på vilka som skulle kunna jobba i morgon kväll och på att jag egentligen är den som borde ta natten och jag undrar när chefen ringer i morgon och jag vet att jag måste svara, för annars kommer någon som redan jobbat sju dagar i rad ta mer ansvar än jag och göra det.
Det är inte mig det är synd om. Jag kör hem i min bil till mitt hus, går ut till fåren i stallet och ser på snön och lyktorna och stjärnhimlen ovanför mitt huvud och stjärnorna bländar mig inte.
Jag förstår bara inte hur jag ska kunna se människorna som levde på som vanligt under pandemin i ögonen igen. Jag förstår inte hur jag ska kunna höra på någon som talar om att hemarbete ger psykisk ohälsa och dålig rygg. Jag vill gråta och skrika för att ni inte fattar hur lyckligt lottade ni är.
De som är gamla, de som lever med funktionsvariationer. De kan inte lämna. De kan ta vad de får och det är vi och sedan är de kvar och personalen slutar och slutar och gör ingenting annat än slutar.
Iiris Viljanen sjunger om Vasa och jag börjar gråta, för jag förstår inte hur vi ska komma ur det här. Hur vi ska kunna mötas och se varandra? Jag hatar er som lever som vanligt. Som är som att ingenting har hänt.
Mitt jobb är inte det värsta, mitt jobb är inte det farligaste. Men nu är det undantagstillstånd. Det är undantagstillstånd på riktigt och vi hade varit så mycket bättre rustade för det om inte våra arbetsliv varit ett enda undantagstillstånd alldeles för länge. Vi kommer orka. Vi kommer alltid orka tills den dag då vi verkligen inte orkar längre.
Vi kan lämna människorna vi jobbar med. Vi kan lämna deras hem och åka hem till oss och står vi inte ut kan vi kanske få ett annat jobb.
De som är gamla, de som lever med funktionsvariationer. De kan inte lämna. De kan ta vad de får och det är vi och sedan är de kvar och personalen slutar och slutar och gör ingenting annat än slutar.
När välfärden monterats ner och pandemin kommer är det de som får ta den yttersta smällen. De har inga stall att gömma sig i och bilar att köra under stjärnhimlen. De betalar priset för skidresorna, påskresorna, Gotlandsresorna, flygturerna.
De betalar priset för att ni lever som vanligt. De betalar priset när vi inte orkar längre. Jag förstår inte hur jag ska kunna se er i ögonen efter det här.
PS: Tveka inte att ta vaccinet. Det vi ser nu är en tillvaro utan vaccin.
