Det hade varit bra nu. Om det inte redan varit undantagstillstånd på våra arbetsplatser i alldeles för många år. Det hade varit bra nu, om vi hade varit utvilade, inte underbetalda, upptagna med att få vardagen att gå runt trots scheman som är som dåligt underhållna karuseller. 

Det hade varit bra om alla som jobbar med dem som är gamla, med barnen, dem som behöver extra stöd och hjälp. Dem som jobbar på intensiven hade haft rimliga arbetsvillkor i bagaget. Rimliga löner.    

Det hade varit bra. Om alla som ska bära upp samhället medan medelklassen sitter hemma och knapprar på sina laptoppar inte redan hade varit utslitna. Det handlar inte om att det behövs applåder från några balkonger. Jag vill gråta över orättvisorna, jag vill gråta över vad personalen på intensivvårdsavdelningarna var tvungna att uthärda redan före den här pandemin. 

Det hade varit bra nu om inte era nyliberala visioner hade fått er att sälja ut apoteken, tillverkningen av munskydden och andningsmaskinerna. Det hade varit toppen. Det hade varit bra nu om inte storföretagens aktieägare väntade sig miljardutdelning medan arbetarna får gå från fabriken. Det hade varit bra nu om vi friska och starka gick in i det här, gick till våra arbeten och hjälptes åt. Det hade varit bra nu om det funnits marginaler. Marginaler hade funnits och människor inte hade dött. Det hade varit bra nu. Om vi hade ork över. Om det fanns några reserver.

Sällan blir vårt klassamhälle tydligare än nu. När medel- och överklassen sörjer sina förlorade semestrar och arbetarklassen riskerar sina liv i kampen mot ett virus som omkullkastar våra liv och samhällen. 

När nyliberalismen monterat ner välfärden ska välfärdsarbetarna lösa krisen. Det finns inga ord för den orättvisan. 

Sällan blir vårt klassamhälle tydligare än nu. När medel- och överklassen sörjer sina förlorade semestrar och arbetarklassen riskerar sina liv i kampen mot ett virus som omkullkastar våra liv och samhällen. 

Inför sjukdomen är vi inte alla lika. Inför det här viruset är vi inte alls lika. Också nu är de utsatta så oändligt mycket mer utsatta. Hur är du i karantän om du inte har ett hem? 

Det här är inte något krig. Det är ett skriande behov av medmänsklighet och solidaritet. Det här handlar om våra liv, våra samhällen, om våra och våra älskades kroppar.

Sällan har det blivit så tydligt att solidaritet alltid är en fråga om överlevnad. Välfärden och sjukvården behöver vara våra tillsammans. Apoteken behöver vara våra tillsammans. Vi behöver inte apotek som säljer choklad men har brist på mediciner.