Länge har vi anpassat oss efter andras arbetstider och arbetsuppgifter. Vi börjar tidigt. Vi smyger in när ingen är där och gör fint. Vi är anställda för att hålla rent, och för att vårda de lokaler där kommunens verksamheter sker. 

Vi ska helst inte synas, vi ska vara klara när de andra börjar. Vi ska smyga. Vi ska ta hänsyn. Vi ska göra vårt jobb och aldrig missa någonting, då syns vi. Då märks vi. 

Vi gör vårt jobb, så att alla andra kan göra sitt. Men helst i skymundan. 

Ändå känner vi att vi är viktiga. För vi vet ju att utan oss kan ingen annan göra det de ska. Om vi slutar så finns det inga lokaler att vara i. Det finns ingen verksamhet som går runt utan oss. 

Såklart påverkas vardagen av hur andra ser på oss. Det finns små glimtar av uppskattning här, på golvet. Som när vi får ett hej, godmorgon. Ibland, någon gång, ställs till och med frågan ”oj, ursäkta, är jag i vägen?”. Eller ”kan man använda toaletten nu?”. 

Men på golvet slutar också dialogen. 

Vi ska ordna, anpassa oss, vi ska göra fint, vi ska lägga om våra scheman och ställa i ordning. Utan framförhållning. Utan inkluderande. Utan uppskattning eller tacksamhet.

Jag är tacksam för mitt arbete. Missförstå mig inte. Jag är tacksam för mina kolleger, vår gemenskap och vårt lagarbete. Jag är tacksam för att ha ett jobb som gör skillnad. För många. Däremot är jag inte nöjd. Jag är inte nöjd med hur vi blir betraktade. Hur vi blir exkluderade. När vi inte blir medbjudna till öppningen av den nya lokalen som hålls för alla arbetare och anställda. 

När vi inte blir tillfrågade om material på golv i den nya lokalen trots att vi har utbildningen och ska sköta dem. Eller när lektioner, möten, idrottsevenemang och sammankomster hålls i, eller byter lokaler. Då är jag inte nöjd. För dagen efter ska lokalen städas, av lokalvårdaren som aldrig var medbjuden, aldrig var påtänkt och aldrig fick informationen. Förrän dagen efter, när man insåg att det var dags att få ordning på oredan. 

Vi lämnas helt enkelt utanför. Vi inkluderas inte i förändringar. Vi tillfrågas aldrig om hur, var, när, varför. Vi finns aldrig i tanken hos den som planerar. Vi finns aldrig med på mejllistan eller telefonlistan när det ska ske förändringar i lokaler eller verksamheter. Att de arbetstider, områden eller uppgifter vi utför påverkas av de beslut andra tar, det är aldrig med i tanken på dem som fattar dem. 

Med det sagt så betyder det inte att vårt arbete inte ska skötas ändå. Vi ska ordna, anpassa oss, vi ska göra fint, vi ska lägga om våra scheman och ställa i ordning. Utan framförhållning. Utan inkluderande. Utan uppskattning eller tacksamhet. För det är vårt jobb. Vi ska göra det vi ska. Helst när det inte märks. 

Syns man inte så finns man inte. Så tänker man ibland, när man är den osynliga arbetaren. 

  • Ida Johansson
    lokalvårdare i Osby