Tidig morgon i simhallen, där forsar människor fram i bassängen med vitt skilda pensionsvillkor. Men det är inget vi stammisar pratar om. Där i vattnet eller i omklädningsrummet finns det så mycket annat att dryfta än jobb. Det vi har gemensamt är att vi mår bra av att simma.

Vi motionärer har väldigt olika bakgrund och förutsättningar. En del behöver vara på plats i badet redan klockan sex för att hinna till jobbet. En av mina badkompisar, fd fastighetsskötare, har hållit fast vid den rutinen trots att hon varit pensionär i ett och ett halvt år nu. Medan den nypensionerade specialläraren prioriterar sovmorgnar.

I senaste numret av KA ägnar vi stort utrymme åt livet efter arbetslivet. De kritiska rösterna är många nu när pensionsåldern höjs successivt. Hur ska vi orka? Och hur ska pengarna räcka till när det väl är dags?

Hon som brukar välja skåpet intill mig kommer direkt från nattpasset på akuten och somnar i bastun.

Jag unnar verkligen alla möjligheten till en flexibel pensionsålder. I badet ser jag ju hur olika vi människor är. Inte bara på grund av vad vi har haft för jobb utan också av andra skäl.

Min polska väninna som är 70 plus jobbar fortfarande deltid i en skola. Jag vet inte om hon gör det för att hon måste eller bara vill. Gubbgänget som gillar att slänga käft med varandra och andra i bassängen gör rejäla arbetsinsatser på nytt vis. Barnbarnsomsorger, hundpassning och matlagning fyller dagarna efter pensionen. Men han som är nära åttio är visst nätbokhandlare. I vattnet är han en torped trots att ryggen krånglar.

Men för de flesta i simhallen ligger pensionen långt fram i tiden. En hel del jobbar inom vården. Det ligger ett storsjukhus intill. Hon som brukar välja skåpet intill mig kommer direkt från nattpasset på akuten och somnar i bastun. Småbarnsmamman som pusslar in simningen på tisdagar och torsdagar tar cykeln sedan till vårdcentralen där hon jobbar.

Men var vi än befinner oss i livet har vi kvinnliga stammisar en idol. Hon heter Barbro och är 93. Varje dag före covid tog hon sin rullator och begav sig till simhallen. På söndagarna brukade hon och jag bubbla i jacuzzin. Uppiggande stunder som får mig att hoppas att så många som möjligt kan få uppleva ett bra pensionärsliv. Men mest av allt hoppas jag att covid släpper sitt grepp, så att Barbro vågar simma igen.