”Det är en konst att städa”

Tidigare bodde Anne Liljeroth i ett villakvarter i Bromma. På morgonen tog hon spårvagnen till jobbet, tillsammans med många i kvarteret. Men det fanns en grupp kvinnor som i stället klev av spårvagnen: städarna. De försvann in i villorna och några timmar senare försvann de från området igen.

– Jag fascinerades av de här osynliga människorna som ingen uppmärksammar, men som gör gott. Det kändes så himla viktigt för mig att få lyfta den gruppen. De har ingen röst och göra inga upplopp. Ofta vet man inte ens deras namn.

Anne har själv haft städare i perioder sedan rut infördes. En tid hade hon en fantastisk kvinna som städade hemma hos henne. Hon hette Danuta och kom från Polen. Jag hoppar till där jag sitter mitt emot Anne på ett kafé med kaffekopp i handen, på Kungsholmen där Anne numera bor. Danuta är nämligen namnet på huvudpersonen i Annes nya bok.

”Ett rent helvete” kretsar kring Danuta som städar hemma hos välbärgade människor i Stockholm. Även om Anne lånat namnet från en verklig person är boken en fantasi där Danuta, med sitt stora hjärta, vill hjälpa sina kunder med mer än bara städningen. Hon träffar inte alltid sina familjer men hon ser tecken i hemmet på att de inte mår bra. Anne beskriver en yrkesgrupp som verkar utan att märkas.

Varje hem i de här kvarteren har en sådan som mig. Vi är skuggorna som ljudlöst rör oss fram längs gatorna, som lämnar blanka köksbänkar och dammfria golv efter oss.

En yrkesgrupp som byts ut med ett kort telefonsamtal om kunden inte blir nöjd. Som ofta saknar egen bostad och bor trångt för en ockerhyra.

Anne berättar att hon lärde känna ”sin” Danuta under tiden som hon jobbade hos henne. Sedan pratade hon med arbetsledaren på företaget för att lära sig mer om städarnas förhållanden. När rut infördes annonserade städföretagen i polska medier för att rekrytera.

– En del lämnade familj och barn för att komma hit och städa. De försörjde många hemma i Polen eller Estland med det här.

När man läser boken förstår man att Anne vill lyfta fram städares yrkesstolthet.

– Det är en konst att städa precis som att laga mat. De måste veta hur man ska behandla olika material. Att städa är något man inte ska tycka om, det förstår inte jag. Själv älskar jag att stryka.

Anne blundar inte för att många städare har det tufft. Samtidigt har bokens Danuta en idealchef som månar om sina anställda och en av Danutas kunder visar sig också vara rena drömmen.

Varför valde du ett sådant drömscenario?

– Jag försöker inte hitta det sämsta i samhället och lyfta fram alla problem utan jag vill att det ska vara en varm och go känsla i boken. Det är inte en samtidsdokumentär utan jag pekar på ett ämne i samhället och gör en historia av det.

Kapitlen om Danuta varvas med kapitel om några av hennes kunder. Det blir skarpa klasskillnader mellan städare och kunder. Ett tema i boken är utmattning, vilket Anne även skrivit om i romanen ”Jag kan inte sluta gråta”. Anne var själv sjukskriven 2003, efter att ha jobbat extremt mycket. Hon har en bakgrund inom kommunikation och PR men numera skriver hon på heltid. Och skrivandet föddes faktiskt ur utmattningen.

– Jag ville göra något för mig själv, något som berikar själen. Så jag anmälde mig till en skrivarkurs.

Skrivandet var så lustfyllt att det bara fortsatte. Sex romaner har det blivit, och framåt nästa sommar kommer ännu en bok om städaren Danuta.