Som nyanställd i hemtjänsten gjorde jag en dum grej. Jag hjälpte en dam till toa, sade ”jag kommer om en stund” och gick. När jag kom tillbaka möttes jag förstås av ilska. ”Du skulle ju bara vara borta en stund!” sade tanten argt. Vilket jag ju hade varit.

Eller inte. För hur lång är en stund? Jag tog en genväg för att jag vill tjäna några minuter, tid som jag förstås förlorade när jag sedan fick trösta den arga tanten. Betyder det att jag aldrig gjorde om misstaget? Nej, vi människor har en tendens att ta den väg som ger snabbast resultat.

Det gäller också politikerna. Kraftiga och ytliga förändringar väljs framför mer grundläggande och långsiktiga lösningar, och så hoppas de att vi inte märker att det bara är plåster på sår som aldrig läker.

Nu ska miljarder delas ut till vård och omsorg, personal ska utbildas och krisen i äldreomsorgen avvärjas. Men hur då? Det har gjorts utbildningssatsningar i äldreomsorgen förr. I början av 2000-talet gavs arbetslösa möjlighet till undersköterskeutbildning, men för många var det en sista åtgärd och de ville inte alls arbeta inom omsorgen.

I slutändan fick mina kolleger och jag göra både vårt och deras jobb, eftersom de hade utbildats utan att egentligen veta vad de gav sig in i.

I grunden finns förstås en ignorans av den krävande komplexiteten i människonära arbete.

Jag hoppas att det inte blir likadant nu, men miljarderna verkar tyvärr inte vara något annat än en akutinsats. Människor kan lockas till ett yrke och utbildas i oändlighet, men om verksamheten är så stressig och arbetsmiljön så dålig att du inte kan använda dig av din kunskap i det dagliga arbetet, vad är det för mening med utbildning då?

Ett grundläggande problem är att omsorgssektorns ständiga påpekanden om undermåliga arbetsförhållanden aldrig tycks få något genomslag. Det känns till slut som tomma ord och ingen verkar faktiskt förstå hur illa det är ställt. I grunden finns förstås en ignorans av den krävande komplexiteten i människonära arbete, men det handlar också om bristande kommunikation mellan verklighet och ledning, mellan arbetare och politiker.

Ska en utbildningssatsning verkligen fungera behövs det en grundläggande omvärdering av synen på omsorgsarbete och en genomgående upprättelse för äldreomsorgen i stort. Först då kommer personalen sluta stressa sig sjuk och fly och i stället ges möjligheten att möjligheten att förmedla en god vård. Men en sådan satsning skulle förutom pengar även kosta tid och engagemang, något vi inte verkar ha råd med.

PS. För ett tydligt exempel på hur ingenting fungerar när vi utgår från helt skilda synsätt på vad ett arbete är och ska vara: se dokumentären ”Made in USA – En fabrik i Ohio”. Finns på Netflix.