Den 24 april 2020 lägger jag mitt livs första skyddsombudsstopp. Arbetsbelastningen på vårt boende är hög och förvirringen angående skyddsutrustning i samband med vård av covid-19-sjuka är stor. 

Eftersom det är brist på godkänd skyddsutrustning påbörjar arbetsgivaren egentillverkning av visir, munskydd och förkläden. Ska vi skyddas av visir gjorda av duschsvampar och plastfickor? Ska vi skyddas av munskydd gjorda av dammsugarpåsar?

Det ska vi tydligen. Arbetsmiljöverket som ska vara ”på vår sida” häver stoppet efter ett par timmar. Tydligen utför inte vi ett vårdnära arbete, utsätts inte för aerosoler och droppsmitta och det är inte omedelbar och akut fara för liv och hälsa. Samtidigt som vi utsätts för både aerosoler och droppsmitta. Jag kan inte hjälpa en person att tvätta håret på två meters avstånd. Jag kan inte hjälpa en person att äta på två meters avstånd. Jag kan inte hjälpa en person att sätta på strumporna på två meters avstånd.

Det visar sig att arbetsgivaren ger godkänd skyddsutrustning och andningsmask åt sköterskor och chefer, men inte åt oss som arbetar närmast de boende. Det är lika befängt som att arbetsgivaren säger åt oss att vi ska vända på huvudet eller ducka när någon hostar eller nyser mot oss! Är det verkligen den syn arbetsgivaren har på oss? 

Det är vi som är närmast den boende som ska ha den bästa skyddsutrustningen. Att ens tänka annat är ett hån mot oss – mot mig, mina arbetskamrater och mina skyddsombudskolleger – vi som ger vårt yttersta varje dag.

Det är vi som är närmast den boende som ska ha den bästa skyddsutrustningen. Att ens tänka annat är ett hån mot oss – mot mig, mina arbetskamrater och mina skyddsombudskolleger – vi som ger vårt yttersta varje dag. Det är vi som är proffsen och vet vad de gamla behöver och vi förtjänar den bästa skyddsutrustningen som finns. Vi vill också komma hem friska till våra familjer.

Jag tänker att det blev fort tänkt och fel tänkt. Att min arbetsgivare mitt i det virrvarr av rutiner, riktlinjer och rekommendationer som haglade försökte göra så gott de förmådde och de vände sig, liksom vi, till Arbetsmiljöverket.

Vad gör vi när Arbetsmiljöverket inte tycker att vi utför ett vårdnära arbete och arbetsgivaren tycker att vi ska ha egentillverkad, icke godkänd utrustning? Svaret är enkelt: vi använder oss av alla verktyg som finns till hands och vi gör det tillsammans. Om vi måste driva vår fråga mot Arbetsmiljöverket, (som är den myndighet som är satt att vaka över skyddet mot ohälsa på våra arbetsplatser) så driver vi den frågan – tillsammans. 

Vad gör vi när den myndighet som vi skyddsombud vänder oss till för stöd i frågor som rör arbetsmiljön, inte är där för oss? Vi går samman och driver vår fråga så långt vi kan och vi gör det för vi vill känna oss skyddade på jobbet.

Vad gör vi när den myndighet som vi skyddsombud vänder oss till för stöd i frågor som rör arbetsmiljön, inte är där för oss? Vi går samman och driver vår fråga så långt vi kan och vi gör det för vi vill känna oss skyddade på jobbet. Vi ska inte behöva oroa oss för bristfällig skyddsutrustning när vi tar hand om andra! Jag överklagar Arbetsmiljöverkets beslut till förvaltningsrätten.

Det finns en ocean av kunskap och klokhet hos oss skyddsombud och vi har fått det största som finns – våra arbetskamraters förtroende att driva deras arbetsmiljöfrågor. Varje skyddsombud ska sträcka på sig och vi ska känna oss stolta för det vi uträttar varje dag. 

Jag vann mot Arbetsmiljöverket, men det är vår seger, det är vi tillsammans som gjort det möjligt. Tillsammans kan Kommunals skyddsombud flytta berg och till och med få rätt mot Arbetsmiljöverket!