Författaren och kulturskribenten Åsa Linderborg vill be om ursäkt. I tegelstenen ”Året med 13 månader” (Polaris förlag) väljer Åsa Lindeborg att i dagbokens form berätta om ett år i sitt liv som hon upplevt som svårt och turbulent. Och därför gjort henne till en mer omdömeslös skribent. Linderborg vill förklara sig. Boken har 494 sidor.

Jag som sextioårig lågavlönad vårdarbetare i Göteborg trodde att jag levde ett händelselöst liv. Det gjorde gott för min självbild att läsa Linderborgs senaste bok. Ett mer enahanda liv var det länge sedan jag kom i kontakt med. En karl lämnar bokens huvudperson i mitten av berättelsen och fritiden tillbringar huvudpersonen i dyra affärer för att shoppa och på fina restauranger för att äta och dricka. Till sällskap har hon främst olika kulturmän. 

Den mängd lyxartiklar som passerar över sidorna i Linderborgs bok är en ren provokation för låglönearbetare. Hon handlar ostron, räkor, dricker champagne, äter kalvlever anglais, köper smink och dyra kläder och unnar sig i största allmänhet. Detta samtidigt som hon gnäller över sitt svåra liv. 

Hon beskriver hur hon röstar till stöd för ”Sveriges största yrkesgrupp, undersköterskorna i vården, den som mediefeministerna alltid lyckas glömma bort eller nämna sist” Ja, i Linderborgs bok nämns vi först på sidan 464.

Denna berättelse hade varit helt i sin ordning och hade kunnat gå mig obemärkt förbi som en i raden av ointressanta skildringar av den bildade medelklassens uppförstorade relationsproblem. Det som skaver när det gäller ”Året med 13 månader” är att Linderborg säger sig stå på min sida. Hon står på undersköterskornas sida.

Hon beskriver hur hon röstar till stöd för ”Sveriges största yrkesgrupp, undersköterskorna i vården, den som mediefeministerna alltid lyckas glömma bort eller nämna sist”. Ja, i Linderborgs bok nämns vi först på sidan 464.

”Medellivslängden för arbetarklassen minskar, orsaken är socioekonomisk stress, här har vi ett strukturellt våld mot kvinnors kroppar som ingen pratar om”, skriver Linderborg och det har hon rätt i.

Åsa Linderborg var redaktör på en kultursida. Hon hade alla möjligheter att upplåta plats åt andra röster, andra erfarenheter. Arbetarklassens kvinnor hade kunnat ge en bred provkarta på strukturellt och sexualiserat förtryck, om vi hade bjudits in.

Många av oss som arbetar inom vården är mogna kvinnor med mogna kvinnors kroppar, kroppar som använts i hårt fysiskt arbete och som formats därefter. Linderborgs paniska skräck för den vuxna kvinnan och kroppens förändringar, hennes tydliga ungflicksideal, ger inte prov på någon som helst förståelse för våra kroppars livsvillkor.

Tydligast blir detta när Linderborg ska köpa bysthållare. Kvinnor skapta på annat vis än Linderborg är ”de som inte förväntas klä av sig inför någon annan”.  Hon fasar inför utsikten att bli en sådan kvinna. Tydligare kan inte kvinnoförakt uttryckas.

 Åsa Linderborg var redaktör på en kultursida. Hon hade alla möjligheter att upplåta plats åt andra röster, andra erfarenheter. Arbetarklassens kvinnor hade kunnat ge en bred provkarta på strukturellt och sexualiserat förtryck, om vi hade bjudits in. Om vi hade fått utrymme. Det fick vi inte. Damerna i den stockholmska mediesfären, inklusive Linderborg, bredde ut sig och förbrukade syret i metoo-debatten. 

Det är ganska svårt att känna sympati för Åsa Linderborg som här träder fram som salongsradikalernas egen Paris Hilton.

Avundsjuka är tråkigt och jag missunnar inte Linderborg livets goda. Hon betalar själv med sin egen lön. Jag tänker på Moa Martinson och hennes beramade päls för vilken hon fick kritik. Martinson gick i svaromål och sa att hon skrivit ihop vartenda strå själv. 

Skillnaden här är att Moa Martinson inte använde sitt pälsinköp för att illustrera svåra tider i sitt liv. När Linderborg väljer att använda sin lyxkonsumtion som ett frekvent inslag i berättelsen om sitt ”annus horribilis”, ett ”år som hon aldrig vill ha tillbaka” blir resultatet parodiskt för en undersköterska.  

Expressens kulturredaktör Karin Olsson skriver i en debattartikel om ”Året med 13 månader” att ”det trots allt är lätt att tycka om dagbokens Åsa”. Jag har svårt att instämma. Det är tvärtom ganska svårt att känna sympati för Åsa Linderborg som här träder fram som salongsradikalernas egen Paris Hilton.