När jag drog igång Undersköterskeupproret tillsammans med Jenny trodde jag aldrig att det skulle bli så stort och engagera så många. Att jag skulle få möjligheten att träffa politiker, både i riksdagen men även på lokal nivå, delta i frukostseminarium i riksdagen, göra poddavsnitt, besöka Tobias Baudin på förbundskontoret och synas och höras i media. 

Att få möjligheten att göra oss inom vård och omsorg synliga, att få människor att lyssna på oss, det är något jag känner mig otroligt stolt över. Jag ångrar inte en sekund att jag fick det där spontana infallet om att starta en kamp för bättre arbetsvillkor och en bra arbetsmiljö istället för att knyta näven i fickan och muttra.

Ett år har nu gått sedan vi lämnade över namninsamlingen till socialminister Lena Hallengren, höll tal på Mynttorget i Stockholm och fick media att äntligen börja prata och skriva om oss undersköterskor. Och det har fortsatt sedan dess. 

Det är ett år sedan jag själv började skriva debattartiklar och den första efter att Undersköterskeupproret dragit igång var faktiskt i Kommunalarbetaren, om jag inte minns helt fel. Det är otroligt viktigt att vi som arbetare får göra våra röster hörda.

Det här har varit ett år där undersköterskor och vårdbiträden inom vård och omsorg har satt yrket på kartan. Ett år under vilket samhället fått upp ögonen för vilket otroligt viktigt yrke vi har.

Det här har varit ett år där undersköterskor och vårdbiträden inom vård och omsorg har satt yrket på kartan. Ett år under vilket samhället fått upp ögonen för vilket otroligt viktigt yrke vi har och vad vi gör för våra äldre och omsorgstagare för att de ska få en meningsfull vardag.

Under pandemin har man hyllat oss genom applåder och kallat oss hjältar. Och visst, vi är hjältar, inga superhjältar som många hävdat, utan vardagshjältar. Vi är hjältar varje dag! Under den pandemi som nu råder har det varit extra tydligt hur viktiga vi är för samhället.

Är alla dessa hyllningar verkligen på riktigt eller är det bara tomma ord? Det kommer bli tydligt nu när vi har en avtalsförhandling som väntar runt hörnet. 

Vi uppskattar såklart alla dessa hyllningar, de värmer i hjärtat att veta att människor tycker vi gör ett bra jobb och att vi är viktiga. Men är alla dessa hyllningar verkligen på riktigt eller är det bara tomma ord? Det kommer bli tydligt nu när vi har en avtalsförhandling som väntar runt hörnet. 

Det är nu som arbetsgivaren har en ypperlig chans att ge oss kredd för det arbete vi gör. Att vi får den lön vi förtjänar, med en extra höjning för alla oss med yrkesutbildning och schyssta arbetstider är i min värld inga stora eller orimliga krav, det borde vara en självklarhet med tanke på vilket viktigt jobb vi har.

Personligen tror jag att det kommer bli en tuff förhandling och jag hoppas att Kommunal kommer att ta till konflikt för att få igenom våra krav. För en konflikt är nog just precis vad som behövs för att markera hur otroligt viktiga vi är för samhället och för att få arbetsgivaren att uppskatta oss. 

Det skulle vara just under en konflikt som alla de som hyllar oss till skyarna får möjlighet att visa att de verkligen står bakom oss när det väl gäller. Det är då stödet och applåderna kommer att behövas extra mycket.

Det skulle vara just under en konflikt som alla de som hyllar oss till skyarna får möjlighet att visa att de verkligen står bakom oss när det väl gäller. Det är då stödet och applåderna kommer att behövas extra mycket. Att Kommunal under det gånga året växt och blivit starkare visar rätt tydligt att man börjar förstå vikten av att organisera sig, att vi är starka tillsammans. Det är en stor fördel, inte minst nu när vi står inför en viktig avtalsförhandling.

Hur det kommer att gå med Undersköterskeupproret vet jag inte just nu, men jag vet att det inte kommer att ta slut bara för att vi får ett nytt avtal. Kampen för bra arbetsvillkor, bra arbetsmiljö och jämställdhet kommer fortsätta.