Karin Smirnoff bjuder på glesbygdsaction

En barndomsjul hos mormor och morfar utan­för Burträsk fick jag influensa. Ute ruvade snödrivorna i tvåsiffriga minusgrader. Jag hade feber och beklagade mig. Mormor svarade ”gå en sväng runt byn och veer opp dä”. Jag skulle alltså vädra upp mig. I isvindarna.

Jag tänker på det där något kärva hos kvinnorna i min västerbottniska släkt när jag läser Karin Smirnoffs tredje del i den hyllade romansviten om Jana Kippo. Kärvare karaktär får man nämligen leta efter. Karin Smirnoff säger att det är ett drag hon lånat från sin norrländska släkt. 

– Särskilt kvinnorna på pappas sida, det var inget pjåsk liksom. De var lite hårda och kantiga men också varma människor. Jag tycker det kan vara riktigt skönt ibland, att man inte behöver framhäva sig själv.

I den Augustprisnominerade debuten ”Jag for ner till bror”, återvänder Jaana till föräldrahemmet i den lilla västerbottniska (fiktiva) byn Smalånger för att rädda sin bror från att supa ihjäl sig. Hon blir kvar, dras in i en stormig kärleksrelation och tar jobb i hemtjänsten. Allt eftersom avtäcks familjens hemska historia av övergrepp och missbruk.

Uppföljaren ”Vi for upp med mor” är också den en både smärtsam och lustfylld skröna, där en religiös gemenskap slår klorna i brodern. Den sista delen, ”Sen for jag hem”, är en slags uppgörelse med det manliga våldet. Jaana får se sina lergubbar, ”fyllebataljonen” ställas ut på galleri i Stockholm, och kanske öppnas möjligheter nu. För ett annat liv, för försoning, förlåtelse?

Men nej, sådan är inte Jaana. Hon gör om samma misstag, värjer sig mot att släppa någon nära inpå. Precis så som människor har en förmåga att göra, säger Smirnoff.  

– Det är inte så lätt att skaka av sig och gå vidare. Det krävs väldigt mycket av en människa att bli hel. 

Texten är smyckad med bondska (västerbottenmål), som gör läsningen till en fröjd. De smarta vardagsdialogerna har stor humor och den kompromisslösa attityden är oemotståndlig. Det är en berättelse om en kvinna som trampats på så många gånger att hon inget annat förväntar sig. Ändå känns offerrollen långt borta. Karin Smirnoff säger att hon är svag för kvinnliga hämnare på film. 

– Men de balanserar ofta på en väldigt fin gräns till att bli löjlig action. I romanvärlden måste huvudpersonen på något sätt bli en vanlig människa.

Tempot är drivet och Smirnoff kallar själv romanerna för ”glesbygdsaction”. Men de är samtidigt en vardagsnära skildring av levnadsvillkoren på glesbygden. Av vad som krävs av dem som bor kvar, när samhällsfunktionerna skurits ner. Människor på landsbygden har alltid varit bortglömda, säger Karin Smirnoff.  

– Men det gör också att de som bor där får lära sig att klara sig själva.

Karin Smirnoff, som själv jobbat i hemtjänsten, beskriver träffsäkert minutstyrningens emotionella tvångströja. Men också den känslomässiga lyhördhet och praktiska duglighet som krävs för att arbeta i äldreomsorgen. 

– Även om man har låg lön och dåliga villkor får man försöka göra något av det, och det gör de flesta människor. De tar sitt jobb på allvar. Jag hoppas politikerna någon gång uppmärksammar hur viktiga de här yrkena är.