”Man försöker trubba av sig själv för att orka”

– Jag är gravid och kände att det var väldigt svårt att hitta återhämtning och jag fick väldigt mycket symtom relaterat till graviditeten som var för tidigt att få. Jag fick extremt mycket sammandragningar, ont i ryggen och svårare att gå. Läkaren på mödravården tyckte att det var stor risk för mig att jag föder för tidigt om jag utsätter mig för den här stressen, berättar My Holgersson.

Hon betonar att hon inte är den som brukar beklaga sig men hon kände att för sin egen och barnets skull var hon tvungen att följa rådet.

Under normala omständigheter hade hon jobbat fram till midsommar som det var tänkt. My Holgersson, som också är arbetsplatsombud, ska föda i augusti. Men de långa arbetspassen och hela situationen med coronaläget gjorde att det blev för mycket till slut.

– Man har väldigt mycket att processa när man kommer hem också. Det är svårt att varva ner, svårt att somna. Jag drömde väldigt mycket mardrömmar om jobbet.

Bara efter en veckas sjukskrivning känner hon sig mer mentalt stabil, värken i ryggen och svårigheterna att gå har försvunnit. Trots den tuffa tiden tvekar hon inte över att hon vill tillbaka till sitt jobb så småningom.

– Jag älskar mitt jobb. Det är en väldigt spännande och kul arbetsplats att vara på. Men jag kände nu när jag stod i valet och kvalet om jag skulle följa läkarens rekommendation eller inte, att jag tar beslutet att gå hem nu. För att jag inte ska vara helt dränerad och ha en klump i magen när det är dags att sen gå tillbaka.

Man utsätts för väldigt mycket stress, man står i princip upp i tolv och en halv timme. Du kan inte gå ut och dricka när du behöver utan det får du göra på din planerade rast.

Vi sitter i en lekpark vid Liljeholmen i Stockholm och pratar, under ett blommande fruktträd. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Barn leker i bakgrunden. Det går nästan inte att komma längre ifrån jämfört med hur det sett ut i My Holgerssons vardag de senaste månaderna.

– Det känns så klart bisarrt att sitta här och samtidigt veta vad som försiggår inom sjukvårdens väggar. Man trodde inte att det här skulle bli så stort, säger hon.

Hon berättar om sina långa arbetsdagar, sina svåra avvägningar och hur man måste göra för att klara av en sådan här arbetssituation.

Vad har varit värst rent jobbmässigt?

– Hela situationen på jobbet, det är väldigt mycket man går igenom under sin arbetsdag. Man utsätts för väldigt mycket stress, man står i princip upp i tolv och en halv timme. Du kan inte gå ut och dricka när du behöver utan det får du göra på din planerade rast. Samma med toalettbesök, du kan inte springa ut och in ur som helst för då slösar man med utrustningen. Och när man kommer ut efter att i tre-fyra timmar och stått och andats i de här munskydden så blir man väldigt tjock i huvudet.

Hon har jobbat på centralintensiven i två och ett halvt år och med den erfarenheten fick hon ägna mycket av sin arbetstid åt att lära upp alla nya som kommit in för att hjälpa till i den pressade situationen. Den ordinarie personalen är så klart väldigt tacksamma över all hjälp, men tid har det tagit.

– Man har så mycket själv i huvudet och så ska du samtidigt ha koll på att de har någon vettig syssla, att de känner sig behövda och att jag känner att jag blir hjälpt av dem. I vanliga fall skolar vi in våra undersköterskor när de börjar hos oss i åtta veckor. Då är man inte färdiglärd. Nu har de nya fått tre pass på sig att lära sig.

My Holgersson berättar om de många svåra prioriteringarna i arbetet med covid-19-patienterna.

– Efter att ha legat nersövd i två veckor brukar man hamna i ett tillstånd som kallas delirium. Man får hallucinationer för att du inte vet vad som hänt dig under vårdtiden. Och så ska du hitta tillbaka tillverkligheten och då kanske du behöver någon som sitter där vid din sida och kanske pratar lugnt med dig och försöker få dig tillbaka till verkligheten. Att ha en sån patient samtidigt som du har fyra nedsövda patienter, det är väldigt svårt att veta, var ska jag förlägga min tid?

Det som kanske kommer leva kvar starkast efter den här perioden är nog ändå hanteringen av avlidna patienter. My Holgerson funderar över det, om man kunde ha gjort på ett annat sätt.

– Vi lägger de avlidna i svarta presenning-säckar. Det känns ganska makabert, den plomberar vi och märker upp med ”smittat gods” typ. Och sen ska den inte öppnas något mer. Anhöriga får inte se dem, den öppnas inte på begravningsbyrån eller någonting utan den följer med in i kistan och i kremeringen. Så vi är de sista som ser dem och stoppar dem i en säck. Det är jättejobbigt faktiskt att vara med om. Såna saker tror jag att många kommer tänka på efteråt. Var det nödvändigt att göra så?

Blev du avtrubbad?

– Tyvärr blir man det. Eller jag tror man försöker trubba av sig själv för att orka. Jag kände att jag tyckte det var mycket jobbigare första gången jag var med om det här. Men jag var med om det sen två gånger till inom loppet av en vecka. Tre sådana dödsfall på en vecka gjorde mig lite mer avtrubbad för varje gång. Men det var för att skydda mig själv.

Man är väldigt slutkörd, dränerad. Det är svårt att hinna med ett vanligt liv … Och de som har familjer när ska de träffa barnen?

Som mest jobbade My Holgersson 56 timmar en vecka. Andra på hennes arbetsplats kunde komma upp i över 70 timmar. Krislägesavtalet har en ramtid på 48 timmar per vecka, men det är i genomsnitt på en fyraveckorsperiod.

Hur känner man sig efter så mycket tid på arbetsplatsen?

– Man är väldigt slutkörd, dränerad. Det är svårt att hinna med ett vanligt liv. Det är svårt att hinna med matlagning … Och de som har familjer när ska de träffa barnen? 

Finns det något positivt du kan ta med dig från den här tiden?

– Jag tror att vi kommer att få mycket bättre sammanhållning på jobbet efteråt. Vi har fått lättare att samarbeta mellan de olika yrkeskategorierna, man har mer förståelse för varann och vad man gör i sina olika professioner. För vi har verkligen fått lita på varann mycket mer än innan så jag tror faktiskt att det bli ett mycket mer sammansvetsat arbete.