”Äldreomsorgens låga status öppnar för smittan”

Trots att strategin i Sverige att hantera Coronapandemin i stor utsträckning handlat om att skydda de äldre så har smittan tagit sig in i både äldreboende och hemtjänst. Men varför är så många förvånade över denna utveckling?

Det huvudsakliga budskapet i mediabevakningen har varit en förvåning över att så många dödsfall till följd av covid-19 har skett i äldreboenden – runt 35 procent av de svenska fallen enligt Folkhälsomyndigheten och 43 procent av fallen i region Stockholm. I media har det också framstått som att detta är ett unikt svenskt misslyckande. Men det stämmer inte. 

Det är genuint svårt att jämföra situationen i olika länder. Med den reservationen tycks det vara så att i fem länder där det finns någorlunda tillförlitliga uppgifter (Belgien, Frankrike, Kanada, Norge och Irland) har mellan 49 och 64 procent av de Corona-relaterade dödsfallen inträffat i äldreboenden (källa).

Troligen är uppgiften att en tredjedel av dödsfallen i Sverige har skett i äldreboenden en underskattning – av alla de runt 90 000 personer som dör i Sverige under ett vanligt år uppskattas att 40- 50 procent bor i någon form av äldreboende (källa). Därför är det är svårt att tro att det skulle vara färre nu, och färre i Sverige än i andra jämförbara länder.  

Detta konstaterande ska absolut inte tolkas som att vi vill bagatellisera dödsfall till följd av covid-19 i äldreboenden. Tvärtom, det är en svår och sorglig situation för alla inblandade! De äldres avslut på livet förändras radikalt och de kanske inte får ta farväl av eventuella partners, barn och barnbarn. Det är en stor påfrestning för alla anhöriga som inte kan komma på besök och för personalen som oroar sig för både de boendes och sin egen hälsa! Och som känner sig osynliggjorda (och ibland anklagade) av myndigheter och media. 

Äldreomsorgen är en resursmässigt eftersatt och undervärderad del av samhällets vård- och omsorgsapparat.

Det vi vill peka på är i stället ett mönster i Sverige och internationellt – äldreomsorgen är en resursmässigt eftersatt och undervärderad del av samhällets vård- och omsorgsapparat. I hela världen har äldreomsorgspersonal (varav den absoluta majoriteten är kvinnor) låg status och sämre anställningsvillkor än arbetskraften i stort – lönen är låg och många arbetar ofrivillig deltid eller är timanställda. 

Även när det gäller myndigheters och politikers agerande kring pandemin är mönstret likartat i ett internationellt perspektiv. Långt efter att fokus riktats mot behovet av att bygga ut sjukhusvården, och särskilt intensivvården, började man uppmärksamma den plats där de flesta mycket sköra gamla finns och där döden alltid är närvarande – äldreboendet.

Kombinationen av myndigheternas fokus på akutsjukvården med högre status och den resursknappa äldreomsorgen med betydligt lägre status gör att ingen borde vara förvånad att pandemin drabbar äldreboenden – i Sverige liksom internationellt.

Äldreomsorgen i Sverige har länge varit under stark press och personalens arbetssituation har försämrats under flera decennier. Antalet platser i äldreboenden har minskat drastiskt och som en följd har de äldre som bor där liksom de som får hjälp från hemtjänsten en mer komplex sjuklighet än tidigare.

Därtill har äldreomsorgen drabbats av resursåtstramningar och organisationsförändringar inspirerade av New Public Management. Detta har fått konsekvenser för personalens villkor, både i äldreboende och i hemtjänsten. Arbetstakten och tidspressen har ökat, allt fler arbetar underbemannat, handlingsutrymmet har minskat liksom tiden för stöd från kollegor och chefer. Allt fler känner sig kroppsligt och psykiskt uttröttade efter arbetsdagen och många vill sluta i jobbet. 

Mer resurser till äldreomsorgen är en självklar förutsättning för att förbättra personalens arbetsvillkor och därmed möjligheter att ge god omsorg utan att riskera sin egen hälsa.

Coronakrisen blottar brister som funnits i äldreomsorgen i flera decennier och synliggör behovet av förändringar på såväl kort som längre sikt – för både de äldres och personalens skull! Arbetsscheman måste läggas så att det finns tid för återhämtning. Arbetet måste organiseras så att kontinuiteten förbättras och det vardagliga handlingsutrymmet ökar, detta så att personalen har möjlighet att möta äldre personers varierande behov.

Bemanningen måste öka och det måste finnas tillräckligt med tid både för omsorgsarbetet och för stöd från kollegor och chefer. Timanställda måste få fastare anställningar. De som saknar utbildning eller behöver mer kunskap om hygienrutiner måste få adekvat utbildning och omedelbart stöd av sjukvårdskunnig personal. I vissa situationer behövs adekvat skyddsutrustning – och kunskap om hur den ska användas. 

Mer resurser till äldreomsorgen är en självklar förutsättning för att förbättra personalens arbetsvillkor och därmed möjligheter att ge god omsorg utan att riskera sin egen hälsa. Men det handlar om en större förändring än så. Själva omsorgsarbetet måste uppvärderas – på allvar!