Mina sympatier för Stockholms stad som arbetsgivare har försvunnit. Nu känner jag mest sorg. Skälet är att de inte tycker att vi som vårdpersonal behöver det skydd som anses vara minimikrav för att skydda oss mot den livsfarliga smittan. 

”Jag har kommit så långt med mitt liv att jag skiter högaktningsfullt i hur de gör det, så länge de gör det”. Såg mig själv citeras i KA om arbetsgivarens ansvar att skaffa fram skyddsutrustning och tänkte, oj, det såg hårt ut, hoppas man läser hela texten och inte stannar till enbart vid citatet…

I veckan var KA med vid vårt uppsökande arbete mot privat hemtjänst i Stockholm. Vi vet sedan förut att mycket inte fungerar hos många och ville göra en lägeskoll runt arbetskläder, tvättrutiner och skyddsutrustning. Personal berättade att munskydd saknas. En undrade apropå bristen på munskydd, vad de ska göra om det saknas, man kan ju inte låta bli att hjälpa kunderna. Hon är inte den första, och säkert inte den sista, att tycka så.

Jag blir ledsen och förundrad över att kvinnor har så nära till den tanken, att vi ska göra vårt arbete utan skyddsutrustning. Vilken asbestsanerande man förväntas utföra jobbet utan skyddsutrustning, med en överhängande risk att drabbas av cancer? Absolut ingen!

Med hela yrkeslivet i äldreomsorgen inser jag att alla som menar att vi måste utföra arbetet ändå kommer att hänvisa till att vi jobbar med människor. Jag älskar våra gamlingar, men köper det inte. 

Arbetsgivarnas oförmåga att få tag i skyddsutrustning ska inte få möjlighet att kanske stå i vägen för resten av mitt liv.

Ska vi på fullaste allvar gå ett öde till mötes där vi kanske drabbas av sjukdom med, i värsta fall dödlig utgång, för att våra arbetsgivare inte får tag i skyddsutrustning, är det rimligt? Mitt svar är nej, arbetsgivarnas oförmåga att få tag i skyddsutrustning ska inte få möjlighet att kanske stå i vägen för resten av mitt liv.

7/4 lade HSO Peter Olsson skyddsstopp på Serafens äldreboende då munskydd inte ingick i skyddsutrustningen. Vi satt tillsammans och väntade in Arbetsmiljöverkets svar på stoppet. När de ringde och gav Kommunal rätt jublade vi, alla i vårdnära situationer ska ha både munskydd och visir. Vår hälsa och våra liv är så värdefulla att arbetsgivarna är tvungna att ta sitt arbetsmiljöansvar. Till TT sa AV:s inspektör Jenny Bengtsson att det är den absolut lägsta nivå vi kan tänka oss”. 

Stockholms stad anser att deras vårdpersonal inte ska ha det skydd Arbetsmiljöverket definierar som mininivån av skydd mot den livsfarliga smittan.

Varje svensk region har eget ansvar i att hålla sig med en planering för hantering av olika slags kriser, till exempel en pandemi. Om det gjorts ordentligt borde bristen på utrustning kunnat undvikas.

Alla, även jag, vet att munskyddsfrågan är ett globalt problem. Jag har haft den största respekt för arbetsgivarnas svåra situation, särskilt då man jobbar hårt med att beställa skyddsutrustning som inte når fram, jag har inte betvivlat arbetsgivarnas goda vilja i frågan.

8/4 valde Stockholms stad, en av Sveriges största arbetsgivare, att överklaga AV:s beslut. Detta trots att AV upprepade gånger talade om för stadens representanter vilka risker personalen utsätts för utan både munskydd och visir, samtidigt påtalades att även de äldre skyddas av att vi bär munskydd.

Detta är en värdemätare, Stockholms stad anser att deras vårdpersonal inte ska ha det skydd Arbetsmiljöverket definierar som mininivån av skydd mot den livsfarliga smittan.

Mina tidigare sympatier för arbetsgivaren försvann och ersattes av uppriktig förvåning, bestörtning och sorg över att Stockholm stad inte månar mer om vare sig sina anställda eller våra sköra äldre. Jag står fast vid att jag faktiskt skiter högaktningsfullt i hur de skaffar skyddsutrustningen, så länge de gör det!