Ewa-Lena – ”städtant” med rätt att kramas

OBS! KA träffade Ewa-Lena Klingberg innan coronasmittan gjorde det svårt att kramas. Mer om hur Ewa-Lena Klingberg ser på det nuvarande läget kan du läsa här.

Det räcker med att säga Ewa-Lena så bubblar orden ur högstadieeleverna i korridorerna trots att de har bråttom till och från lektioner. ”Det är Ewa-Lena som bestämmer här på skolan.”, ”Ewa-Lena – hon vet allt.” ,”Hon har ögon i nacken”, ”Först när jag började i sjuan var jag rädd för henne, men nu vill jag bara kramas.”

Alla känner till henne. Det märks inte bara på vad de säger, utan också på städvagnen. Förutom skylten där det står ”Ewa-Lenas Rolls Royce” så är den pyntad med mängder av gåvor från eleverna, allt från klistermärken om olika lag, hjärtan och så mängder med uppklippta hänglås.

– Jag tror att det är över tvåhundra nu. De kommer till mig med låsen när de har tappat bort nyckeln och varit tvungna att klippa upp det, säger hon. 

Det är ingen tvekan om att hon under de över trettio år hon städat på Roslagsskolan i Norrtälje blivit viktig för många. Men det har tagit tid att komma dit. När hon började där 1988 var läget ett helt annat.

– Vi skulle städa och inte prata så mycket, säger hon och berättar om tiden när alla som städade gick med böjda nackar i korridorerna och var tysta.

– Sade jag något till en lärare så fick jag genast höra det av kollegerna. ”Vad sade du till honom?”

Det fanns inga regler som hindrade att de umgicks men de levde i skilda världar. Helt och hållet. Att den tiden är historia blir tydligt när rektorn Ann-Katrin Hegart kommer förbi.

– Hon städar, men gör så mycket annat också. Det kommer att bli tomt när hon slutar i sommar och går i pension. Hon har blivit lite av skolmormor, säger hon och funderar över om kontakten med eleverna är så fin för att hon både är en bra lyssnare och slipper sätta betyg.

Den här vårterminen är Ewa-Lenas sista. Hon har fyllt 65 år och tänker inte jobba längre än tills den är slut.

– Mina ungar kommer jag att sakna, men jag skulle aldrig fortsätta till 67 år. Inte med städning i alla fall. Kroppen är slut. Jag har ont här, här, här och här, säger hon och pekar på knän, ryggen, axlar och armarna.

Klockan har blivit 9.00 och en tjej i sjuan kommer förbi och vill ha hjälp att klippa upp låset på sitt skåp. 

– Vi får inte göra det. Har du kollat var vaktmästaren är? Eller din mentor? De kan hjälpa dig.

Det har hon inte. Hon lommar i väg på jakt efter hjälp och Ewa-Lena återgår till sin vagn. Hon ska städa av korridorerna i åttornas lokaler. Hon hinner bara halva innan nästa elev kommer.

– Vet du var min padda är? 

– Nej, var hade du den sist?

– I aulan kanske?

Så där fortsätter dagen. Många kommer till henne. En del för hjälp, andra för att få en kram eller tjöta lite. Under perioder har städarnas lokal också varit samlingsplats för särskilt lite struliga elever. 

– De kom till oss och fikade, löste korsord. Det hände att de sade fula ord och rasistiska saker. Men då slog jag näven i bordet. Så där pratar vi inte här. Då får ni gå. En kille utvisade jag i tre dagar. 

Hon berättar också att hon ibland upptäckt att elever skolkar. 

– Då får de inte vara här. Jag hade några tjejer för några år sedan som inte ville gå på lektion. Jag var på dem varje gång jag såg dem i korridoren om att de måste skärpa sig. De gick ut sedan med ganska bra betyg och tackade för att jag tjatat på dem.

Det är inte bara Ewa-Lena som städar på Roslagsskolan. Lola Sigfridsson och Semira Sudic jobbar också heltid med det. Det är tur det. För det finns att göra på en högstadieskola med över 600 elever och så här i coronatider är det ännu mer jobb trots att många elever stannar hemma. Särskilt med toaletterna som städas noga flera gånger om dagen i stället för en gång.

Semira gillar både jobbet och kollegerna. Tidigare har hon jobbat mest på förskolor där hon varit enda städaren.

– Det är bättre här, säger hon och slänger ett öga på korsordet hon har framför sig. 

Korsord är lite heligt här i städlokalen som är lika pyntad med gåvor och korridorsfynd som städvagnen. Ewa-Lena, Semira och Lola har alltid samma platser vid fikabordet och framför var och en ligger alltid ett korsord som är på gång.

– Vi hjälper varandra, men mobiler och googling är förbjudet, säger Ewa-Lena och börjar gå upp mot matsalen.

 Hon har pedagogiska måltider precis som lärarna och äter alltid med eleverna. Ofta hjälper hon till lite med insläpp eller fixar till salladsbordet också om det behövs. Det är därför det hänger kepsar med texten ”Tacopolis” i städlokalen. 

– När det är pannkaka, hamburgare eller tacos blir det lite extra rörigt. Då åker kepsarna på. Lola brukar också rycka in.

I matkön står Maja Ireblad som går i åttan. Hon ger Ewa-Lena en kram fast hon inte borde nu när alla är rädda för smitta.

– Jag kramar alltid henne. Hon är en jag lyssnar på, det betyder något vad hon tycker.

Hennes storebror har gått här förut och berättade vem hon kunde lita på av de vuxna i skolan. 

– Så jag visste redan när jag började att henne kan jag alltid gå till om det är något.