Finns det något tröttare än en regissör som 23 år efter en dundersuccé försöker göra om samma film men med ett sämre manus och lägre tillit till sitt material?

Peter Cattaneo heter mannen som låg bakom Allt eller inget, en originell, rolig och varm film om arbetslösa män som i brist på sysselsättning, pengar och livsglädje satte upp en manlig stripshow. Den här gången är det militärfruar som startar en kör i väntan på att deras äkta män (och en fru faktiskt) ska komma hem från kriget i Afghanistan.

Det ena leder till det andra och snart är de inbjudna till en tevesänd livekonsert i Royal Albert Hall. Förutsägbara kanske alla filmer i den här genren är till viss del men här går man över alla gränser. Man förstår snart att efter det lite tokiga och roliga ska det komma något sorgligt. Och huvudkaraktärernas utveckling skulle jag kunnat skriva ner efter fem minuter.

Det är ändå det inte det mest störande. Utan det är den smäktande stråkmusiken under alla sorgliga scener som om man inte tror att publiken förstår att det är ledsamt när någon dör.

Inte ens Kristin Scott Thomas kan rädda den här filmen.

Bygger på en sann historia om en militärfrukör som var startskottet för ett helt nätverk av likadana körer på brittiska militärbaser runt om i hela världen.

Nog hade det här gått att göra betydligt mer levande.

Vill man se en film som påminner om Allt eller inget men med kvinnor i huvudrollerna rekommenderas den franska De osynliga som kom härom året.