På sociala medier diskuteras hur den borttagna karensdagen utnyttjas. Många klagar på att man måste vara hemma även om man inte har feber eller är utslagen, att det känns onödigt och tramsigt, att man minsann inte brukar vara hemma för ”lite snuva”(!).

Och det värsta av allt: man hackar ner på kollegor som gör det. Man förutsätter också att den ökade frånvaron beror på att den utnyttjas av friska, som bara vill vara lediga, fast det mest troliga nog är att folk för en gångs skull stannar hemma när de ska och borde.

Skuldbelägger vi varandra för att vi stannar hemma vid minsta förkylningssymtom? För att vi inte tar ett par Alvedon och går till jobbet om vi känner att vi i alla fall kan stå på benen? För att vi för en gångs skull undviker att bära smittor till våra sjuka och äldre? 

I min värld är det så det borde vara jämt. Även en vanlig förkylning kan ju döda en skör person. Jag vet att arbetsgivaren, och i det fallet har man haft god hjälp av vår kära vän Försäkringskassan, länge har uppmuntrat det beteendet.

De har gjort det så länge att det blivit en arbetskultur att känna skuld när man är sjuk, oavsett hur sjuk du är. Att vi tänker att det är vårt fel att våra kollegor får jobba kort för att det inte finns någon att sätta in. Att du är duktig om du sväljer en värktablett och går till jobbet med ont i halsen eller en sträckning i nacken som du fick när du duckade för ett knytnävsslag från en dement boende.

Jag vet ju att det är så, men jag blir ändå mörkrädd. 

Visst ska vi vara lojala både mot våra boende och våra arbetsgivare, men borde inte vår största lojalitet vara mot vår egen hälsa och mot varandra?

Samma sak gäller angående att jobba med eller utan skydd. Folk skriver på fullt allvar att vår främsta plikt är att sköta våra patienter och brukare. Till och med till priset av vår egen säkerhet, och att det är en skam av oss att tänka på oss själva först. Är det så vi undersköterskor stöttar varandra är det ju inte konstigt att vi aldrig kommer någonstans med jobbet att uppgradera vårt arbete. 

Visst ska vi vara lojala både mot våra boende och våra arbetsgivare, men borde inte vår största lojalitet vara mot vår egen hälsa och mot varandra?

Låt inte detta ta fram det sämsta i oss!