”Underbar känsla att rädda liv”

Snön ligger vackert vit över dal och fjäll i Tandådalen där ambulanssjukvårdaren Mats och hans kollega, sjuksköterskan William Hell, stannat till för en fika under den här lugna februariförmiddagen. Det handlar om att visa upp sig.

– På samma sätt som polisen visar sig synlig, är det bra att vi gör det, säger William.

Det är då det piper i radion. Mats och William har 90 sekunder på sig från att larmet går till att ambulansen ska vara i rullning. Snabbt får de information från SOS Alarm om vad som har hänt: En tvååring med misstänkt feberkramp reagerar inte på tilltal eller skakningar.

Mats Strand sätter sig där fram, William Hell där bak. Mats trycker in knappen där det står ”blåljus, siren”. Det finns en kamera bak i bilen, med den och med headset kan Mats och William kommunicera. De diskuterar med ambulanshelikoptern i Mora, men det bestäms att de avvaktar än så länge.

Mats kör vant och snabbt. Den 5,5 ton tunga och 415 hästar starka Chevrolet-ambulansen gör 110 kilometer i timmen på 80-vägen. Den andra ambulansen som är stationerad i Sälen under vinterveckorna är också på väg och när vi kommer fram visar det sig att den är snabbast på plats.

Mats samtalar lugnt med det sjuka barnets syster som får värma sig i hans ambulans. Sedan får tvååringen och en anhörig åka med den andra ambulansen in till Falun, närmsta sjukhus med en barnklinik.

Dagen har börjat mycket tidigare. Väckarklockan ringde halv sex i morse, Mats bor i Vansbro och har elva mil enkel resa till stationen i Sälen.

– Jag tycker att det är värt det. Jag har faktiskt blivit erbjuden jobb i Vansbro, men det är bra här. Full fart vintertid, under högsäsong bor minst 100  000 här. Och det är mer och mer folk också på sommaren, men relativt lugnt vår och höst. Det är skönt med omväxlingen. Helt suveränt.

100  000 boende och bara två dygnsambulanser innebär ett stort jobb för SOS med att dirigera ambulanser från kringliggande stationer.

– Vi skulle behöva minst en bil till, helst två, ­säger Mats.

Klockan åtta börjar arbetsdagen med den dagliga kontrollen av ambulansen. Dagen ska vara slut klockan 18, men ofta blir den längre om de är på larm eller på hemväg från något av sjukhusen i Mora eller Falun.

Över en kaffekopp på den spartanska stationen – ”vi ska få en ny, men det har de sagt i tio år” – berättar Mats om schemat. De har önskeschema, lägger efter sina önskemål och pusslar sedan ihop så att alla blir så nöjda som möjligt.

– Det brukar bli bra, senaste schemaläggningen fick vi beröm av vår biträdande avdelningschef  för att vi gjort ett bra jobb med schemat.

Han säger att det roligaste med jobbet är ovissheten om vad som kommer hända och hur man kan hjälpa människor på bästa vis.

– Det är väldigt olika dagar. De flesta patienter är väldigt nöjda med vården de får, är det något de klagar på så är det majoriteten av gångerna de dåliga vägarna.

Mats jobbar också som deltidsbrandman och berättar att han som sådan en gång kom körande förbi affären i Vansbro när han hörde larm om en man med hjärtstopp därinne. Han stannade, utförde hjärt- och lungräddning tills räddningstjänst och ambulans kom till platsen. Mats använde ­defibrillatorn, mannen återfick sitt medvetande och kördes  sedan in till närmsta hjärtavdelning.

– Känslan när man räddar liv, det är helt underbart. Man blir euforisk. Mannen kom sedan förbi och bjöd ambulans och räddningstjänst på mat och dryck. Och 100 trisslotter! Vi skrapade och skrapade och vann ibland.

Men visst kan jobbet vara tungt också.

– Det svåraste är när barn blir sjuka. Man relaterar till sina egna. Barn är svårt både känslomässigt och sjukvårdsmässigt. För om ett barn blir dåligt så går det fort.

Han säger att han klarar av det svåra genom att tala med kollegerna.

– Vi diskuterar ganska mycket. Vi har tid när vi åker hem. Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Vad gjorde vi bra?

Mats är teknikansvarig för fordonsparken och jobbar också som trafikinstruktör för Dalarnas hela ambulanspersonal. Hundra stycken utbildar han varje år, på en halkbana i Älvdalen.

Han kopplar av med träning för att klara de regelbundna fystesterna. När tiden finns kör han moto­cross på en Honda 450.

– Och så har jag en Suzuki 1100 R som jag monterat turbon på, som jag emellanåt kör lite dragrace med. Det är min ventil. 

Till sist: tvååringen med feberkramp? Jo, det gick bra, barnet hämtade sig bra redan under ambulansresan in till Falun. 

Fotnot: Reportaget gjordes måndagen vecka nio, innan det rådde samhällsspridning av corona.