Roy Andersson verkar nästan ha förlorat hoppet om mänskligheten. När en man gråter på bussen säger en medpassagerare: ”Han kan väl gå hem och vara ledsen”. Samtidigt får de små och till synes obetydliga mellanmänskliga ögonblicken utrymme, som när en kvinna stiger av ett tåg och tror att ingen kommer för att möta henne. Kort senare kommer hennes partner med andan i halsen. Han har sprungit för att han vill träffa henne.

Filmen visar upp brottstycken av mänskligheten, allt det svarta, absurda, fula och fina.

Roy Andersson gör det på det sätt man är van att se honom: glåmiga scenerier, misströstande män och kvinnor och mycket tystnad.

Problemet är att det blir för teoretiskt. Jag blir sällan riktigt gripen, trots det stora han vill berätta.