Nya protester mot sämre nattersättning
LSS-personalen som jobbar natt i Arvika riskerar att få sämre ersättning framöver om kommunen säger upp det lokala avtalet. Personalen genomförde nyligen en protest mot försämringen.
Det lokala avtalet har gällt sedan 1992 och innebär att de anställda som jobbar så kallade kombinätter får ersättning för 70 procent av arbetstiden vid tiotimmarspass. Ob-ersättning utgår för hela tiden.
Arvika kommun behöver liksom många kommuner spara pengar. Enligt Värmlands Folkblad handlar det om sex miljoner kronor för LSS-verksamheten.
Därför planerar kommunen att ersätta det lokala avtalet det centrala avtalet, bilaga J, som innebär en kraftig försämring. De som jobbar jour får bara ersättning för 50 procent av tiden. Detsamma gäller ob-ersättningen.
De timmar som de anställda arbetar utan ersättning är heller inte pensions- eller semestergrundande. KA berättade nyligen att också Säffle kommun planerar att ersätta det lokala avtalet med bilaga J.
– Det känns förnedrande att få jobba gratis. Det är en form av modernt slavarbete, säger Monica Strandberg, undersköterska och huvudskyddsombud och arbetsplatsombud för Kommunal i Arvika.
Arvika kommun ska fatta beslut om avtalet den 1 december. Det centrala avtalet kommer i så fall att börja gälla den 1 mars 2020.
I fredags genomfördes en protest mot kommunens planer. Det var mellan 50 och 60 personer som deltog.
– Vi var ett helt gäng som protesterade. Vi skrek ut vår frustration kan man säga, säger Monica Strandberg.
Deltagarna bar skyltar med budskap som ”Vi jobbar inte gratis” och ”Vi kräver betalt för alla timmar på jobbet” tågade de mot kommunhuset där de överlämnade en protestlista med uppemot 700 namn.
Kommunen har dåligt med pengar, är det inte rimligt att något behöver göras då?
– Jo, vi förstår det. Jag tror att man kan göra annat, som att se över vikariekostnader. Det finns ibland en överkapacitet i grupperna. Lösningen kan inte vara att vi ska behöva jobba gratis, säger Monica Strandberg.
Det finns ett stort missnöje med bilaga J.
– Man måste göra något åt det. Jag personligen ser helst att man tar bort det, men att åtminstone på något sätt förhandla om det, säger Monica Strandberg.