Klockan är 14.30 en fredagseftermiddag. Jag gör mig i ordning för att åka till arbetet. Min treåriga dotter frågar om jag kommer hem ikväll? Nej, mamma jobbar natt, vi ses i morgon.  Hon undrar om fredagsmyset? Vi får mysa i morgon kväll istället.

Hade jag varit ensamstående hade jag behövt ordna barnvakt nu, men tack och lov har jag en fantastisk sambo som ställer upp och passar min dotter. Hon bor hos mig varannan vecka, vilket gör att det svider extra mycket att vara borta över kvällen och natten.

Jag lämnar mitt hem klockan 14.45 på eftermiddagen och kommer hem 10.15 morgonen efter. Däremellan är jag på mitt arbete. Jag står till min arbetsgivares förfogande.  Jag vet aldrig hur en natt ser ut. Hur många gånger larmet går. Hur många gånger någon behöver på toaletten. Om någon får ångest, eller ännu värre, blir akut sjuk eller får ett ep-anfall. Ibland finns vi med vid livets slutskede.

En del nätter är lugna, med bara ett eller två larm. En del nätter är jag vaken hela natten, för att sedan åka hem till min familj igen och fungera som mamma, trots lite eller ingen sömn.

Ingen av dessa nätter får jag fullt betalt.

Tänk er in i det en stund. Jag får i dagsläget betalt för 70 procent av natten. Jag jobbar alltså gratis 30 procent. 30 procent av den tid jag inte finns där hemma för min dotter under natten får jag helt enkelt inte betalt. 

Nu vill vår kommun att vi ska gå över till ett annat avtal, Bilaga J, som är ett avtal som finns i stora delar av landet. När det avtalet går igenom får vi betalt för 50 procent av natten. Då ska jag arbeta halva natten gratis? 

Jag ska torka kräk, trösta någons anhörig i ett ångestanfall, finnas där när patienten inte kan sova – gratis? Jag ska hjälpa och finnas för andra människor hela natten gratis…

Någon natt händer det dock, att man kan få sova. Lyssnandes och lite på spänn ifall larmet går. Jag sover dock inte i min säng. Bredvid min man, tillsammans med mina barn. 

Jag är på arbetet. Jag älskar mitt arbete och jag gör ett bra arbete. 

Jag gör ett bra arbete, och jag förlorar mycket tid med min familj. Låt mig få märka det i lönekuvertet. Låt mig få lön för tiden på arbetet.

Men jag känner mig rätt värdelös. Jag undrar varför inte jag kan få betalt för mina timmar på arbetet? Vad är det som gör att vi som arbetar så kallad journatt inom vården inte ska få betalt för gjorda timmar? Jag undrar hur många som faktiskt vet att avtalen ser ut såhär?

Nej, jag vill inte kämpa för att behålla vårt nuvarande avtal heller, jag vill att personalen får betalt för all tid på arbetet. Jag gör ett bra arbete, och jag förlorar mycket tid med min familj. 

Låt mig få märka det i lönekuvertet. Låt mig få lön för tiden på arbetet.

För jag vet helt ärligt inte hur mycket mer av mig själv jag orkar ge, utan att få något tillbaks.

Jag önskar att alla sätter sig in i situationen. Sedan vill jag att ni talar om för mig, varför inte jag är värd lön för hela natten?