I Japan ska robotarna fixa äldreomsorgen

Bakom väggarna på ett oansenligt sjuvåningshus en kort bit från det lyxiga shoppingområdet Ginza i Tokyo finns ett av de robottätaste äldreboendena i världen.

Det heter Shintomi och här huserar 27 olika robotar. Begreppet robot för ofta tanken till en människoliknande figur, men i Japan kallas alla typer av tekniska hjälpmedel i äldreomsorgen för robotar.

På en av avdelningarna träffar vi undersköterskan Nobuyuki Yamazaki, som demonstrerar hur man använder muskel­bältet HAL. Det avlastar ryggen, till exempel när personalen byter blöjor eller bäddar sängen. Han visar också en säng som gör att personalen slipper använda sin fysiska kraft när en boende vill komma upp till sittande. Genom några knapptryck förvandlas sängen helt enkelt till en rullstol.

Förut var det många anställda på Shintomi som ville sluta på grund av värk, men HAL har minskat problemen.

– För mig personligen har det blivit bättre. Jag behöver inte längre söka vård för rygg­problem, säger Noboyuki Yamazaki.

Se robotarna jobba på äldreboendet:

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/9EWWNuTd2js

Medan fotografen tar bilder av robotarna kikar vi in i rummet bredvid. Där sitter tre demenssjuka personer med flera omsorgsrobotar framför sig på bordet: sälen Paro och hunden Aibo.

De fluffiga robot­sälarna gnyr lite och lyfter på huvudet mot de gamla, men de ser inte ut att reagera. 100-åriga Kisa Okubo verkar lite piggare. Hon iakttar robothunden Aibo, som gläfsar tillgivet när en anställd böjer sig fram och kliar den under hakan. 

I Sverige har det länge larmats om brist på personal i välfärden och i synnerhet äldreomsorgen. Japan har samma typ av problem med en åldrande befolkning och ett stort rekryteringsbehov. År 2025 beräknas det saknas minst 350 000 anställda.

20750 kr i medellön

Och då ska man tänka på att den japanska äldreomsorgen har en betydligt lägre bemanning än den svenska. Vårdyrket har låg status och är lågavlönat. Och det sliter på kroppen.

Kimiya Ishikawa, som är chef för äldreboendet Shintomi, säger att 70 procent av de anställda inom äldreomsorgen i Japan har ryggproblem. Det är skälet till att man satsar på välfärdsteknik. Tanken är att robotarna ska öka de äldres självständighet, avlasta personalen och göra jobbet mer attraktivt. 

–  Det finns inga planer på att ersätta personal. Målet med robotstrategin är att förbättra arbetsmiljön, säger Kimiya Ishikawa.

I Sverige har intresset varit stort för den japanska robotiseringen och svenska arbetsgivare och myndigheter har vallfärdat till Japan för att lära mer. Även Kommunal har varit i Japan och konstaterar att personalens arbetsvillkor är betydligt sämre än i Sverige. 

Samtidigt är ett tydligt syfte med den japanska robotstrategin att tekniken ska förbättra arbetsmiljön och minska tunga lyft. I Sverige har man hittills främst satsat på välfärdsteknik som förbättrat för brukarna, inte de anställda, menar Kommunal. Dessutom, det Japan har som Sverige saknar är en regering med tydliga ambitioner att betala för den nya tekniken, skriver Kommunal i en rapport. 

I Japan har vi en annan syn på robotar än vad man kanske har i Sverige. Vi tror att även ett ting kan ha en slags själ.

Svenska politiker talar gärna om nödvändig­heten av välfärdsteknik, men hur den ska finansieras har hittills ingen svarat på. Förra året fick kommunerna dela på 350 miljoner för att investera i välfärdsteknik. En majoritet av de 290 kommunerna köpte in mobiler och surfplattor.  

I Japan beslutade regeringen redan 2013 om en strategi för att stimulera industrin att utveckla tekniken och ge pengar till äldreomsorgen för att köpa in robotar. 

Mellan 2015 och 2018 har den japanska regeringen gett över en miljard i bidrag. Tekniska hjälpmedel är nämligen dyra. Ett robotbälte som HAL kostar cirka 175 000 kronor styck. Shintomi valdes ut som ett äldreboende där personalen fick prova olika robotar och tekniska hjälpmedel.

– Vår personal fick testa muskelbälten och utvärdera. Vissa gillar dem och andra inte, säger Kimiya Ishikawa.

Ett par våningar upp hittar vi en grupp äldre som tränar rörlighet med hjälp av den lilla människo­liknande roboten Pepper. Pepper, som är blänkande vit och har stora ögon, uppmanar de gamla att dra upp axlarna: Juuuu, tjuter Pepper. 

Plötsligt somnar roboten. Det blir lite tissel och tassel tills Shintomis robotikchef Takakai Sugi­moto får med sig de gamla att ropa: Pepper! Mjukvaran som används i Pepper är inställd på att roboten ibland ska somna. Det är för att aktivera de äldre.

– I Japan har vi en annan syn på robotar än vad man kanske har i Sverige. Vi tror att även ett ting kan ha en slags själ. Många boende är väldigt måna om Pepper: Låt honom inte jobba för hårt får vi höra ibland, säger äldreboendets chef Kimiya Ishikawa. 

När vi sagt hej då med den obligatoriska bugningen, funderar vi över Japan som föregångsland för äldreomsorgen. Shintomi må vara väldigt högteknologiskt, men äldreboendets standard känns med svenska mått väldigt låg.

De flesta rummen delas av fyra boende med bara ett skynke mellan varje säng, precis som på ett sjukhus. Här finns inget av den hemtrevliga atmosfären hos svenska äldreboenden.

---

Kontrasten mot äldreboendet knappt två mil från Tokyo, i staden Urayasu, kunde inte vara större. Byggnaden påminner om Vinterpalatset i S:t Petersburg, med mjukt mintgrön fasad och vita pelare från mark till tak. Och det visar sig att äldreboendet faktiskt är inspirerat av denna ryska klenod.

52000 kr i månaden kostar en plats

Här driver svenske Gustav Strandell Maihama Club, ett boende för de mycket välbeställda. Månadskostnaden är mer än 52 000 kronor. Entrén ser ut som en reception på ett lyxhotell, med blanka trägolv, högt i tak och en kvinna i dräkt som tar emot. Här finns flera japanska bad och maten tillagas av gourmetkockar.

Varför denna lyx? Gustav Strandell säger att han vill visa vad äldreomsorg också kan vara.

– Det kostar en hel del att bo här, men det gör att vi kan ha dubbelt så mycket personal som ett vanligt japanskt äldreboende, även om det fortfarande är mindre än i Sverige.

Gustav Strandell har rest runt och besökt hundra­tals japanska äldreboenden och han vet vad han inte vill att äldreomsorgen ska vara. Många boenden påminner om den gamla långvården, med salar fulla av sängar, men utan den personliga omsorgen. 

Gustav Strandell är inte bara vd för ett äldreomsorgsföretag. Han anlitas som föreläsare och konsult och i medierna beskrivs han som svensken som vill sprida den nordiska omsorgs­modellen, med högre bemanning och en mer human syn på de gamla.

Man vill gärna hitta en robot som ersätter personal. Man får inte gå vilse i jakten på en magisk lösning.

Gustav Strandell är väl medveten om det svenska intresset för de japanska välfärdsrobotarna. Men han är inte lika positiv till utvecklingen som andra.

– Min uppfattning är att robotarna tas fram av forskare som inte vet något om vård. De som vet är personalen.  

Vissa hjälpmedel kan vara bra, även om de behöver utvecklas. Det Gustav Strandell är orolig för är att de gamla ska drabbas av att politikerna jagar snabba lösningar. 

– Man vill gärna hitta en robot som ersätter personal. Man får inte gå vilse i jakten på en magisk lösning. Det är bättre att förstärka den personal som redan finns, säger han.

På sin Ipad visar han sin skräckversion av den japanska äldreomsorgen. Det är en scen från en gammal mangafilm från 1990-talet. I en helt robotiserad säng ligger en mager gamling med skräckslaget uppspärrade ögon, fastspänd och uppkopplad med slangar.       

– Lägger man ihop all teknik man använder sig av i Japan så blir det så här. Det är fruktansvärt, särskilt för en demenssjuk människa.

Gustav Strandell tar som exempel en inkontinensmaskin för sängliggande som är framtagen i Japan och som suger ut kiss och bajs ur en äldre som ligger fastspänd. 

– En del tror nog att den är bra och andra har nog gett upp och infört den för att det är sådan brist på personal.

Den japanske forskaren Akitoshi Nishishita som KA talat med håller med om att de är olämpliga att använda för demenssjuka. Hur vanliga den här typen av maskiner är i den japanska äldreomsorgen är dock oklart. 

---

Den svenska professorn i teknisk vårdvetenskap på KTH, Britt Östlund, är inte så imponerad av den japanska robotstrategin. Det är för mycket fokus på själva tekniken och inte på vilken typ av äldreomsorg man vill bedriva, menar hon. 

– I Sverige har vi höga förväntningar på äldreomsorgen, i Japan är det inte så. Mina japanska forskarkolleger säger att om förväntningarna är låga kan man ge folk vad som helst.

Tekniken behöver inte bli integritetskränkande, betonar hon. Men hon tycker att svenska politiker och myndigheter borde släppa förhoppningen om den där maskinen som ska spara en massa pengar.

På den japanska motsvarigheten till Kommunal, Jichiro, är man emellertid enbart positiv till den nya tekniken. Här ser man robotarna som ett sätt att förbättra arbetsmiljön. 

– Det kommer att minska stressen och arbetsbördan för de anställda både fysiskt och mentalt, säger Takahiro Nakanuma som är lokal facklig representant för anställda i välfärden.

Den oro som finns hos svenska undersköterskor för att välfärdstekniken ska leda till en kall och inhuman omsorg, känner man inte igen på det japanska fackförbundet. Takahiro Nakanuma betonar att de människoliknande robot­arna, som Pepper, främst används som underhållning och distraktion – inte till att byta blöjor på de gamla. 

– Pepper minskar arbetsbördan, men personalen har samma mått av hudkontakt med de gamla, menar han. 

Problemet är att de som är utbildade inte vill jobba i äldreomsorgen. Konsekvensen blir att de som jobbar i sektorn till exempel inte kan ta semester när de vill

På Jichiro är man betydligt mer bekymrad över den akuta bristen på arbetskraft. Förhoppningen är att robotarna ska öka statusen för en yrkesgrupp med löner en bra bit under genomsnittet på den japanska arbetsmarknaden.

–  Problemet är att de som är utbildade inte vill jobba i äldreomsorgen. Konsekvensen blir att de som jobbar i sektorn till exempel inte kan ta semester när de vill vilket gör att de här jobben blir ännu mer oattraktiva, säger Shoichi Saho, chef för fackets välfärdsråd. 

I Japan har man nyligen tagit det historiska beslutet att tillåta arbetskraftsinvandring för 50 000 personer i bristyrken. Det i ett land med drygt 126 miljoner invånare. På facket är oron stor över vilka konsekvenser det kan medföra. 

– Vi förväntar oss både språkliga och kulturella problem, säger han. 

Fotnot: Reportaget finansierades med hjälp av ett stipendium från Japanstiftelsen.