Hon jobbar för ”piglön” efter tio år på Hemfrid

Dammsugaren gnekar varje gång den förs fram och tillbaka över golvet. Tittar man närmare på den ser man att dammsugarskaftet är hoptejpat.

– Kunderna ska ha bra arbetsredskap, men det är jag som måste påpeka det. Jag är skyddsombud men är nog mer noga med andras arbetsmiljö. 

Emma Gattson fortsätter med den gnekande dammsugaren hos en av sina återkommande kunder. 

Kommunal: ”Inte okej enligt avtalet”

På jobbet

Radhusytan som ska städas är 170 kvadratmeter fördelade på fyra plan. Två badrum och en toalett. Städningen ska göras på fyra timmar och det är lätt att förstå att Emma fnyser lite åt bomullströjan som ingår i Hemfrids uniform, en funktionströja hade varit att föredra när dammsugare och moppar ska bäras upp och ner. 

– Egentligen ska det finnas städredskap på varje våningsplan. Men vem har det?! Man får ju avgöra vad som är realistiskt. I slutändan är det ju så att det bara finns en dammsugare per hem. 

Emma Gattson har arbetat för Hemfrid i tio år. Hon arbetar 87,6 procent, och är därmed en av få som har den högsta tjänstgöringsgraden av företagets anställda i Uppsala. Ingen har heltid. Majoriteten har en tjänstgöringsgrad runt 75 procent.

Trots tio års erfarenhet stannar Emmas lön på 20 700 kronor för 87 procent. Därtill har hon ett handledningstillägg på 10 procent, som hon får för att hon lär upp nyanställda städare.

– Hur jag klarar mig? Jag klarar mig inte. Varför jobbar jag här då? Det kan man fråga sig. Jag började när jag hade en relation och efter att ha varit hemmafru i många år. Sedan separerade vi och jag fick en chock.

Hon säger att hon skulle vilja vara stolt över sitt yrke, att hon städar, men att hon inte är det eftersom hon är ett offer för samhällets syn, som hon uttrycker det.

– Varje månad när jag får min lön ser jag att jag är en lågstatusperson. Lönen är en piglön, det kan man inte ursäkta bort på något sätt. Städare är lågstatus för mig också, om jag tar ett kliv ut i världen utanför. 

Med en lön som ger knappt 15 000 efter skatt och en hyra på 7 000 kronor och ett barn att försörja är det svårt att få det att gå runt och omöjligt att ha råd med semester. 

– Jag vill ha en lön där jag kan ha en plats i samhället jag lever i. Jag blir nästan ledsen när jag pratar om det. Man pratar om yrkesstolthet och ditten och datten men i slutet av dagen är det min lön som ger mig värde i det samhälle vi lever i.

Hon pekar på det diplom hon precis fått från Hemfrid för sina tio år i företaget:

– Det är jätteroligt att få ett diplom, men var är min lön? Jag betalar ju ur egen ficka för att klara mig. 

Hemfrid har kollektivavtal och varje år får Emma en höjning på ungefär 500 kronor när lönerevisionen görs. Allt enligt kollektivavtalet.

– De hänvisar hela tiden till det och då händer inget mer. Men jag undrar hur man kan tillåta så här låga löner?! Vi jobbar varje minut vi har betalt för. Som det är nu gömmer sig arbetsgivarna bakom kollektivavtalet, och då känner inte jag att det är en överenskommelse som står på vår sida.

Vad tycker du om rutavdraget?

– I den värld vi lever i måste ju företag som Hemfrid vara vinstdrivande. Men de borde inte kunna göra så stora vinster med skattemedel. Vi som städar har låga löner och de gör stora vinster, det är klart att det inte känns bra. Delar av skattesubventionen borde vara reglerad så att den gick till de anställda.

Det är få av Emmas arbetskamrater som stannar kvar i yrket. För många är det ett första steg ut på arbetsmarknaden i Sverige.

– De är kvar ett tag och går sedan vidare till det de är utbildade för. Jag handledde en veterinär en vecka som sedan blev headhuntad av Sveriges lantbruksuniversitet. Att så få stannar gör det lättare att hålla lönerna nere. Det är inte tillräckligt många som stannar kvar och ställer krav.

Avgörande för att Emma har stannat – och också för den egna stoltheten – är hennes fackliga uppdrag som arbetsplatsombud och skyddsombud. Ett speciellt arbete eftersom det inte funnits någon tradition av fackligt arbete inom Hemfrid.

– Vi började från noll. Vi satte upp en liten låda som kollegerna kunde lägga lappar i. Vi kunde ingenting. Nu har vi byggt upp en facklig verksamhet och det är jag väldigt stolt över. 

Det främsta arbetet består i att engagera fler och värva medlemmar för att de ska få större kraft bakom sina krav. Höjd lön och att höja sysselsättningsgraden är de frågor som står i fokus för majoriteten av medlemmarna.

Möjligheten för arbetsgivaren att använda 200-timmars plustid för varje anställd under ett år, som blev möjligt med årsarbetstiden irriterar många eftersom det ger arbetsgivaren möjlighet att använda personalen som ekonomiskt dragspel:

– Vi har samma lön varje månad även om timmarna kan variera. Arbetar vi plustid, låt säga 100 timmar, får vi det utbetalat först i januari året efter. Det gör att arbetsgivaren reglerar arbetstiden under året så att det till exempel är mindre jobb på sommaren och 100 procent när det passar, vilket gör att vi inte alls kan styra över vår fritid.

Orden forsar ur henne samtidigt som hon viker kläder i ett av sovrummen i stadsradhuset. Tanken är att rummen ska vara ganska undanplockade så att det är möjligt att städa effektivt. Men så finns det där ändå. Kläder som ligger slängda i soffan i tonårsrummet, som Emma viker ihop i en hög fastän det inte ingår. 

– Vika ihop kläder ingår oftast inte i arbetsbeskrivningen, utan är det där ”lilla extra” vi gör. Jag vill att det ska synas att jag varit här och brytt mig om. Vi gör ett otroligt jobb. Alla kan faktiskt inte städa, alla har inte servicekänsla, en vilja att göra fint och underhålla ett hem. För det är det vi gör, vi underhåller värdet på ett hus eller en lägenhet.

I nästa sovrum står en halväten gröttallrik och en tekopp. Emmas jobb är inte att handdiska kundernas smutsiga disk men eftersom diskmaskinen redan är i gång känns det inte kul att lämna den som en symbol på en skinande ren diskbänk. Hon tar ner dem till köket och diskar dem.

Under diskhon stod det tidigare en full soppåse. Emma hann knyta ihop och ställa den vid ytterdörren medan kvinnan i huset fortfarande var hemma, för att hon skulle kunna ta den när hon gick. 

Men det gjorde kunden inte. Hon klev bokstavligen över den. 

I stället tar Emma den när hon är klar med sitt städpass, en vända ett par hundra meter till sop­rummet.