I Filipstad går en av fyra på bidrag

Det är marsväder. En traktor plogar bort snö som täcker stora delar av konstgräsplanen på Kalhyttans IP i Filipstad. Faisal och Fahad, klädda i var sin ljusblå träningsoverall med ”Somalia” i vit text på ryggen, övar passningsspel.

Fahad är sex år, går i förskoleklass och hejar på Real Madrid. Han vill bli fotbollsproffs eller pilot när han blir stor. Hans nya liv i Sverige sätter inga gränser för drömmarna om framtiden.

Faisal, som är 34 år hejar på Barcelona. Sedan han kom till Sverige 2012 har det blivit olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder kombinerat med SFI för att lära sig svenska.

Han har haft extratjänst och nystartsjobb där han klippt gräs på en golfbana.

– Jag trivdes där och skulle gärna vilja fortsätta. Klippa gräs är ett jobb som passar mig.

Nu har Faisal fått ett annat nystartsjobb på Vägvisaren, kommunens medborgarkontor för nyanlända.

Han hjälper somalisktalande med information om hur samhället fungerar i Sverige och vart de ska vända sig för att få hjälp och stöd i olika frågor. Det kan röra sig om allt från kontakter med myndigheter till att teckna ett mobilabonnemang.

Så ska Haparanda få ut fler unga i arbete

Nyheter

I samma hus som Vägvisaren har sitt kontor finns lokaler för kommunens Kompetenscentrum som erbjuder coachning, praktik och viss utbildning för dem som inte har en fot inne på arbetsmarknaden. I lokalerna finns dels en syateljé och dels en snickeriverkstad.

I syateljén sitter en grupp kvinnor. Faduma Abokor Jamac är en av dem. Hon höll på att frysa ihjäl när hon kom från Somalia till kylan i Umeå, berättar hon.

– Jag längtade till en stad där det inte var så mycket is och snö. Värmland lät som en varmare plats som skulle passa mig, därför kom jag till Filipstad, fortsätter Faduma.

Här trivs hon bättre. När hon inte är i ateljén och stickar läser hon svenska på SFI och har en extratjänst som städare.

Det samma gäller för de tre andra somaliska kvinnorna vid samma bord. De hoppas att få riktiga städjobb så småningom. Kvinnorna trivs med den arbetspraktik de får, som också ger chans till socialt umgänge med varandra.

– Tidigare var vi mest hemma och tog hand om man och barn. Det här är jättebra, säger Maryam Abdi.

I verkstaden är en grupp nyanlända män samlade. De tillhör röjarlaget som på extratjänster utför olika uppdrag åt kommunala förvaltningar, som mindre snickeri- och målningsarbeten samt gräsklippning, röjning och snöskottning på kommunal mark.

Mehaz Yakub står vid ett litet hus i miniformat som laget har byggt och som ska placeras ut i en park till våren.

– Det är bra att få vara här. Men jag vill ha ett riktigt jobb. Därför kan jag tänka mig att flytta. Jag söker jobb över hela landet genom Arbetsförmedlingen.

Mehaz hoppas mest på att få anställning vid en av fabrikerna i Filipstad.

– Varje vecka är jag där för att fråga om arbete, men de har inget att ge mig.

Han är utbildad busschaufför i Somalia men har inte heller  fått något sådant jobb.

– Jag skulle kunna tänka mig att bli lastbilschaufför istället, säger Mehaz.

Integration handlar om att ta till vara människors kompetens. Det vi gör här är ingen lösning för framtiden.

I Möjligheternas trädgård, en annan verksamhet som drivs av kommunens arbetsmarknads- och integrationsenhet, står Pernilla Karlsson i ett växthus och vattnar blommor som snart ska sättas ut i den lilla parken utanför.

Hon berättar att hon har levt ett hårt liv med missbruk. För tio år sedan hade hon en trygghetsanställning men den upphörde när hon fick problem med ryggen. Hon är i Möjligheternas trädgård tre timmar tre dagar i veckan.

– Annars är jag bara hemma, eller går ut med grannens hundar, säger Pernilla.

Verksamhetsledaren Jeanette Bergwall Berg berättar att de som kommer till Möjligheternas trädgård har fått en remiss från Försäkringskassan eller kommunens socialtjänst. De lider av pykisk ohälsa, missbruk, utmattningsdepression eller är hemmasittare. Här får de i sin egen takt försöka hitta vägen tillbaka.

En del lyckas få arbete efter en tid. Det är också Pernillas mål.

– Jag vill ha en egen försörjning och slippa socialen, säger hon och inspekterar bladen på en morotspelargon.

I den politiska debatten talas det om vikten av att bryta utanförskapet, att fler ska komma i arbete och sluta leva på bidrag. Partiernas förslag varierar från mer stöd till utbildning och praktik till mer piska genom sänkta bidrag för att öka pressen att ta ett arbete.

Linda Högberg, chef för kommunens arbetsmarknads- och integrationsenhet, och Kerstin Carlvik, samordnare för Vägvisaren, vill inte som tjänstemän svara på vad de tycker om dessa politiska förslag.

– Men vår erfarenhet är att det inte handlar så mycket om att människor inte vill jobba.

Notan skickas till oss och andra glesbygdskommuner. De som kommer till oss står ofta väldigt långt från arbetsmarknaden.

Enligt dem är språkkunskaper, utbildning, arbetsträning och praktik många gånger nödvändigt för att bli anställningsbar och klara ett arbete.

Arbetsmarknaden i Filipstad är kärv. Det är inte lätt att hitta ett jobb för dem som vill komma ut i arbetslivet.

Kommunen har flera olika projekt för att ge arbetsträning och praktik. Tidigare slöts ett avtal med Kommunal om 96 extratjänster.

M+KD-budgeten som röstades igenom i riksdagen innebär stopp för fler extratjänster. Till sommaren kommer hälften av de extratjänster som redan pågår i kommunen att vara borta.

Gabi Anedijan, som hjälper arabisktalande som besöker Vägvisaren, är en av dem som blir av med sin extratjänst i år.

– Utan den hade jag mycket väl kunnat vara alkoholist och suttit på parkbänken.

Han är desillusionerad när det gäller möjligheten att kunna försörja sig själv. Gabi vill ha ett arbete han är utbildad för, som biltekniker.

– Integration handlar om att ta till vara människors kompetens. Det vi gör här är ingen lösning för framtiden. De som kommer hit får inget jobb. Bara tillfälliga insatser som inte leder någonstans, suckar han uppgivet.

Under flera år har Filipstad haft den högsta arbetslösheten i länet. Sju av tio inskrivna vid Arbetsförmedlingen i Filipstad är utrikesfödda.

Linda Högberg säger att det ändå är möjligt att få ett riktigt arbete utan stödinsatser.

– Det tar tid. Men det finns de som lyckas.

Hon menar att kommunens projekt behövs för att bryta utanförskapet för många.

– De är en väg för att bryta hemmasittandet och in i det sociala livet. Vi ger också praktik och kunskaper om hur arbetsmarknaden och det svenska samhället fungerar.

Kerstin Carlvik håller med.

– Den samhällsorientering vi ger är viktig. Vi förklarar att det inte bara går att komma hit och leva på bidrag. Det är inte så det svenska välfärdssystemet är uppbyggt. De som kan jobba ska jobba. Välfärdssystemet stöttar dem som av olika skäl inte kan det. Men vi har inte medborgarlön i Sverige, säger hon.

Kerstin Carlvik tillägger att det sällan är någon som ifrågasätter detta, även om det kan vara svårt att motivera någon som är 40-50 år att börja studera.

– Jag är jättepositiv till de nyanländas inställning.

Rika kommuner i Stockholmsområdet uppmuntrar nyanlända att flytta från bostadsbristen där till Filipstad som har lediga bostäder men brist på jobb.

Kommunens kostnader för försörjningsstöd ökar eftersom statsbidragen försvinner efter etableringsperioden när de asylsökande har fått beviljat tillfälligt uppehållstillstånd. Då blir de kommunens ansvar.

Svårast är det att värva dem som kommer från Somalia. De vet knappt vad facket är och kan tro att vi är en myndighet, eller så har de dåliga erfarenheter av facket i landet de kommer ifrån.

Kommunalrådet Per Gruvberger (S) tycker att staten borde stå även för dessa kostnader eller att de skulle fördelas solidariskt mellan alla kommuner.

Han är mycket kritisk till att extratjänster och särskilt stöd till kommuner som arbetar med integration försvinner på grund av den M+KD-budget som röstades igenom i riksdagen.

– Notan skickas till oss och andra glesbygdskommuner. De som kommer till oss står ofta väldigt långt från arbetsmarknaden. Det är ett nationalt uppdrag som kräver ett nationellt stöd för att bryta deras utanförskap.

Han avfärdar politiska lösningar om att med hot om indragna statsbidrag sätta press på kommunerna att minska invånarnas bidragsberoende samtidigt som det ska sättas press på dem som har bidrag och ersättningar att ta ett arbete.

– Så fungerar inte arbetsmarknaden här. Det talas om enkla jobb inom servicesektorn. Men det finns inte underlag för sådant i Filipstad.

Per Gruvberger säger att många av dem som flyttar dit är lågutbildade och att det tar tid att ge dem den kompetens som krävs för att klara ett arbete överhuvudtaget.

–De som är äldre kanske aldrig klarar det, men de är föräldrar till barn som går i skolan och som i framtiden kommer att få jobb, kanske inte här men då tvingas de flytta någon annan stans.

Kommunals sektion tycker inte att de påverkas så mycket av Filipstads utsatta ekonomi och utmaningar att bryta utanförskapet.

– Kommunens projekt tränger inte undan ordinarie jobb. Vi har ett bra samarbete i dessa frågor, säger Dan Stjernlöf som sitter i sektionsstyrelsen för Östra Värmland.

Han är stolt över att sektionen har lyckats förhandla fram bra villkor för dem som har extratjänster i Filpstad.

– Andra kommuner följer BEA-avtalet för dem i arbetsmarknadspolitiska insatser och betalar 14 000-15 000 kronor i månaden. Här får de semester och lägsta lön enligt SKL-avtalet, 19 100 kronor, trots att de i övrigt följer BEA-avtalet.

De längtar efter ett arbete

Nyheter

Sektionen sitter med i en samverkansgrupp med arbetsmarknads- och integrationsenheten i Filipstad, och har bjudits in till träffar med dem som fick extratjänster för att informera om vad facket är och hur de arbetar.

Dan Stjernlöf säger att de första som fått extratjänster inte fick facklig information, men att efter ett halvår kom kommunen på att det vore bra om Kommunal var med vid träffarna.

– Vi försöker värva dem som medlemmar i Kommunal. De som kommer från Syrien är ganska lätta att få med. Svårast är det att värva dem som kommer från Somalia. De vet knappt vad facket är och kan tro att vi är en myndighet, eller så har de dåliga erfarenheter av facket i landet de kommer ifrån.

– Språket kan ofta vara ett hinder för oss. En svenskspråkig kan vi ge information och värva på 10 minuter. Till en som inte kan språket kan det ta 2-3 timmar att ge samma information. Ibland behövs tolk vilket inte är lätt att få tag i.

– Vi är ärliga och säger att de inte bör vara med i a-kassan om de har extratjänst, för det ger inte rätt till ersättning. Jag tycker att det är fruktansvärt att de inte får a-kassa. De kommer istället tillbaka i försörjningsstöd efter extratjänsten, vilket drabbar kommunen.

Det finns ingen a-kassa för oss. Därför är jag inte med i facket.

Sektionen har inga speciella medlemsaktiviteter riktade mot de nyanlända för att aktivera dem och få med dem i den fackliga gemenskapen. De bjuds istället in till möten och kurser som är öppna för alla medlemmar.

– Det kommer nyanlända till våra möten. Men ingen av dem har fackliga uppdrag. Det är inte så lätt att ens få svenskar att bli fackligt aktiva, säger Dan Stjernlöf.

Ingen av Faduma, Mehaz eller Gabi är med i facket.

En orsak till det är att extratjänster inte berättigar till ersättning från a-kassan.

– Det finns ingen a-kassa för oss. Därför är jag inte med i facket, säger Faduma.

En annan orsak är att ingen från facket har frågat dem. Det gäller också för Faisal som inte heller är fackligt ansluten.

– Jag vet inte varför jag ska vara med i facket. Jag vet inte vad det är, säger han och lyfter bollen mot Fahad som nickar den tillbaka.

Faisal hoppas att det snart ska bli sommar. Inte bara för att det då kommer att vara varmare och bättre fotbollsplan att spela på. Den 7 juli är nystartsjobbet över. Faisal hoppas att han till dess har fått ett taxikörkort.

– Får jag inget annat jobb vill jag börja köra taxi sommar. Jag vill ha en egen försörjning och inte vara beroende av bidrag och nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder, säger han.