Den norbottniska vintern håller på att dra sig undan. Ljuset är tillbaka och de meterhöga snöhögsresterna samsas med vattenpölar på torget framför stadshuset. Marcus Karlsson har tagit av sig jackan.

– Plus en grad, det är tillräckligt varmt för mig. Jag är ju född här i Haparanda, säger han med ögon som glittrar skämtsamt.

Klockan är halv ett. Han och kollegan Bahadur Hosseini har precis slutat dagens fem timmar långa praktikpass på IKEA, det som kan bli vägen till ”riktiga” jobb. Båda har i många år hoppat mellan olika korta anställningar, vikariat, projekt och deltider, förhoppningsvis är det slut med det nu. De ingår i ett av Arbetsförmedlingens och Haparanda kommuns gemensamma projekt Jobbspår. Efter elva veckors praktik varvat med teoretiska studier väntar förhoppningsvis ett sommarjobb eller i bästa fall ett fast jobb.

– Nästa vecka ska vi ta truckkort, säger Bahadur.

Det är viktigare än det låter. Innan IKEA-kunderna strömmar till från Ryssland, Finland och hela norra Sverige varje dag så är det truckarna som regerar i det labyrintlika varuhuset. Tar de kortet är det nästan en garanti för anställning. En garanti för att andas ut och få en inkomst att leva på istället för de drygt 3500 kronor som de får i ersättning genom Arbetsförmedlingen under jobbspåret.

– Du vet just nu tjänar jag mindre än min hyra, säger Marcus och drar samtidigt av sig mössan.

– Jag måste ha bostadsbidrag för att klara den och försörjningsstöd från socialen för maten.

Han gick aldrig klart gymnasiet och egentligen skulle han vilja läsa in det för att kunna plugga vidare men han vågar inte nu när han inte vet vad han ska leva av.

– Får jag ett fast jobb och kan jobba några år så har jag en grund att jobba från sedan.

Therese Marjakangas med handledaren Sara Dahlbäck.

Therese Marjakangas med handledaren Sara Dahlbäck.

Haparanda är en av de svenska kommuner som har högst andel arbetslöshet bland unga. Sex procent av dem som är 18 till 24 år gamla är öppet arbetslösa. Räknar man in dem som har arbetsmarknadsåtgärder så är siffran nästan 19 procent.

Tjugotreåriga Therese Marjakangas är också en av dem som haft svårt att hitta jobb. Precis som Marcus och Bahadur har hon provat olika praktikplatser. Bland annat inom äldreomsorgen men där trivdes hon inte. Nu arbetstränar hon sedan några månader på kommunens resursverkstad.

– Det är bra här. Jag tycker om att göra om gamla möbler, säger hon och stryker ett tunt lager vit färg över det som ska bli taket på dockskåpet hon tillverkar.

Målet är att hon och de andra som arbetar här ska ha en arbetslivserfarenhet att visa på när de söker andra jobb. Andra arbeten går alltid före.

Sara Dahlbäck

När det är klart ska det stå på en av kommunens förskolor. Den som hjälpte henne att byta praktikplats är Sara Dahlbäck som är ungdomscoach på Haparanda kommuns arbetsmarknadsenhet.

– Hon kommer att få en anställning här så småningom. Målet är att hon och de andra som arbetar här ska ha en arbetslivserfarenhet att visa på när de söker andra jobb. Andra arbeten går alltid före, säger hon.

Nästan alla de 45 personer som arbetar på Resursverkstaden är medlemmar i Kommunal. I Haparanda har sektionen satsat hårt på att värva många av dem som inte har arbetsmarknadsåtgärder eller vikariat.

– Det är viktigt att de finns med. De har väldigt låga inkomster och betalar den lägsta avgiften på 106 kronor i månaden. Eller 215 kronor om de har a-kassa. Och då får de ju försäkring på köpet, säger Tuula Maijanen, sektionens ordförande.

Hon berättar att hon och de andra på sektionen ofta hjälper personer.

– Det är många som behöver hjälp. Det kan vara nyanlända som behöver hjälp att förstå svenskan i papper eller att göra ett mobilt bank-id. Det är många av dem som kommit hit som blivit medlemmar.

Tuula Maijanen, Kommunal i Haparanda.

Tuula Maijanen, Kommunal i Haparanda.

En annan som fått hjälp är trettioåriga Katariina Tervahauta. Det var förra hösten som hon föll och skadade ryggen illa.

– I början kunde jag inte röra benen och satt i rullstol. Det är svårt att jobba i hemtjänsten då, skrattar hon smått cyniskt när vi dricker kaffe i ett av kommunhusets många kök.

Redan innan olyckan hade hon svårt att gå i perioder eftersom hon har problem. Trots det blev hon under en period av med sjukpenningen. Försäkringskassan tyckte att hon skulle kunna arbeta.

– Under en och en halv månad hade jag inga pengar alls. Jag fick gå till socialen för att kunna köpa mat till barnen.

Det behövs överlag lätta arbetet – en väg in. Plats för enklare uppgifter. Yrken som vaktmästare och allt i allo.

Marie Segerlund Mukka

Det var först när läkaren skrev ett intyg som Försäkringskassan accepterade som hon fick pengar igen.

– ”Mamma det finns bröd!” ropade barnen när jag hade fått pengar. Det var bara någon månad jag var helt utan, men det var tungt. Jag vill inte leva på någon annan. Jag vill försörja mig själv.

I dag kan hon gå igen men inte lika stadigt som förr.

– Jag har fått lära mig på nytt. Tur att jag är så positiv. Fortfarande har läkarna inte kunnat förklara vad som är fel. Men smärtorna är jävulska. Det låser liksom, förklarar hon och berättar att hon jobbat så mycket hon kan ändå. Hon har klarat av det genom att chefen anpassat hennes jobb och låtit henne göra kontorsarbete när det behövdes.

Katariina Tervahauta.

Katariina Tervahauta.

Att både Katariina och Marcus tvingats till försörjningsstöd i perioder för att klara ekonomin är ingen slump. Av de Haparandabor som får ekonomiskt stöd av socialkontoret finns en stor del personer som blivit nekade ersättning från Försäkringskassan och de som inte kan leva på sin lön eller ersättning från praktik.

Marie Segerlund Mukka har arbetat med socialkontorets ekonomiska bistånd i 18 år. Hon ser tydligt att bristen på pengar i sig leder till utanförskap.

Vad tror du skulle behövas i Haparanda?

– Fler arbetstillfällen, men så är det ju i hela landet. Det behövs överlag lätta arbetet – en väg in. Plats för enklare uppgifter. Yrken som vaktmästare och allt i allo. I dag sållas många som inte klarar allt bort.

Hon har sett hur det tär på många att behöva gå till socialen för att få pengar till sitt uppehälle och menar att de allra flesta av dem hon möter verkligen vill klara sig utan henne.

– Det handlar inte om ekonomi och pengar. Vi skulle vinna på alla andra plan också om fler fick arbete. Det skulle bli mindre psykisk ohälsa om vi får in personer som står ”sist i listan” i jobb. Alla har ju samma mål. Det är ibland frustrerande när systemen inte pratar med varandra.

Många klarar inte distansutbildningar. Det skulle behövas ett stödcentrum med stödpersonal.

Per-Anders Rouna

Det bor 4856 personer i Haparanda stad. 9805 i hela kommunen. Jämfört med de andra kommunerna som ligger högt i andel bidragsberoende är det en liten del som får ekonomiskt bistånd. Den största andelen personer som behöver bidrag här har sjuk- eller aktivitetsersättning från Försäkringskassan.

Per-Anders Rouna som är chef för Arbetsförmedlingens kontor i Haparanda menar att det beror på att många tidigare flyttade hit från andra delar av Sverige när de fick sjukersättning.

– De var finskspråkiga och första generationens invandrare. De ville bo kvar i Sverige men bo här där det går att prata finska och är nära till Finland.

Han menar att det inte är så längre. I dag är det arbetslösheten som är det stora problemet. Särskilt den bland unga.

– Jag skulle önska en bättre möjlighet till utbildning som bygger upp från en låg nivå. Vi har inte det här. Det finns för få utbildningar på plats. Många klarar inte distansutbildningar. Det skulle behövas ett stödcentrum med stödpersonal. De klarar inte att sitta själva hemma det behövs en möjlighet till samtal och möta andra. Någon som stöttar när de har kört fast.

Det är inte bara det. Han vill att de som redan har arbeten ska flytta lite på sig ibland.

– Det måste till en rörlighet. Det finns de som sitter på jobb som skulle kunna gå vidare till andra jobb. Men när jobben är lågt betalda så vill de inte utbilda sig till nya yrken. Kanske måste det vara samhället som finansierar dem, men fler måste välja utbildning.

För Katariina Tervahauta var det just utbildning som blev vägen tillbaka till arbete. Hon har läst administration och fick i slutet på februari en provanställning på Kultur och fritidsförvaltningen.

– Jag vet ju att min kropp inte håller för hemtjänsten därför gick jag den här utbildningen. Jag får veta i slutet på maj om det blir en riktig tjänst. Jag vågar inte tro det ännu.

Var femte person i utanförskap

I Haparanda är mer än var femte person, 22,3 procent, i arbetsför ålder beroende av bidrag och ersättningar för sin försörjning.

Månadslön i snitt:

  • Haparanda: 20 875 kr
  • Riket: 25 725 kr

Öppen arbetslöshet (16–64 år):

  • Haparanda: 6,7 %
  • Riket: 3,6 %

Öppen arbetslöshet (18–24 år):

  • Haparanda: 6,7 %
  • Riket: 3,7 %

Program med aktivitetsstöd (18-24 år):

  • Haparanda: 12,3 %
  • Riket: 4,9 %

Källa: SCB, Arbetsförmedlingen (februari 2019)