Klockan var inte ens 9 och jag hade just varit med och bytt min första kissblöja. Rummet stank av urin och där fanns ett myller av fotografier på barn och barnbarn. Det var en av mina första kontakter med arbetslivet och det var en stor kontrast från klassrummet i högstadiet till ålderdomshemmet Gustavsgården.

Jag lärde mig massor under min tid där. Både om det tunga och bitvis stressiga arbetet, men också om det fina att i alla fall ibland hinna stanna lite längre och prata om gamla minnen och svunna tider med de äldre som bodde där.

Sedan min tid på Gustavsgården har mycket förändrats. Kollegerna har blivit färre och stressen för dem som jobbar är större. Tid för kisspauser eller möjlighet att äta lunch är långtifrån en självklarhet. Snarare har det blivit tvärtom.

Som en effekt av detta stiger sjukskrivningstalen hos de anställda. Samtidigt försämras livskvaliteten för våra äldre som får färre möjligheter att hinna prata med undersköterskorna som tar hand om dem. Välfärdens arbetare behöver fler kolleger och det är politikerna som måste se till att detta blir verklighet.

Därför är det bekymmersamt att dagens politiska läge är så fullt av kompromisser. Det måste till i det politiska läge vi har, men risken är stor att löftet om fler välfärdsarbetare inte infrias om andra kompromisser tillåts gå före.

Nu är det dags för politikerna att ta ansvar för välfärdsarbetarnas möjlighet till kisspauser på jobbet. Nu är det dags att visa att det både är möjligt och fullt rimligt att både få och hinna äta en lunchmacka. Nu är det tid att i politisk handling prioritera att Nils, Greta och Ahmed får möjlighet att inte bara få sin blöja bytt, utan också till att byta några ord med den som tar hand om dem. Välfärdsarbetarnas tid måste vara nu!