”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”, heter en bok av Kerstin Thorvall. Själv minns jag få älskare. De flesta var inget vidare. Inte jag heller. Jag börjar få svårare att minnas och det blir allt grövre. Som när jag nyligen, på en fråga, inte kom på min partners efternamn, fast vi levt ihop i fyra år.

Vissa saker kommer jag däremot att minnas ända till dödsbädden. Sångerskan Ann–Louise Hansons tvillingar heter Jenni och Jessica. Jag hade dem nämligen som klippdockor när jag var liten.

Knivskarpa minnesbilder har jag från när jag vikarierade på mammas jobb på ålderdomshemmet när jag gick i gymnasiet i slutet av 70-talet. Jag blev förtjust i de äldre, men jobbet var tungt, särskilt på fredagar när vi skulle städa rummen. När jag kom hem damp jag ner i sängen och sov bort helgerna. Hur orkade mamma?!

När jag i början av 80-talet var tågstäderska vid Norra Bantorget i Stockholm minns jag särskilt dagen då Rolling Stones-tåget från Göteborg skulle städas. Ett extrainsatt tåg för alla som varit på Stoneskonserten på Ullevi. Resenärerna hade haft party och grisat ner överallt. Spyorna!

Min mamma tvingades sluta sitt arbete som hemtjänstare drygt femtio år gammal. Knäna, höfterna och ryggen höll inte.

Anneli Jordahl

Själv sitter jag numera i skyddad vrå och skriver. Får förvisso samma fysiska symtom som stressade kontorsarbetare. Nacke, axlar, AJ! Men detta är ingenting mot hur kroppen nöts ner i de verkligt tunga vård- och städjobben.

Jag tänker ofta på de hårda yrkenas samlade värk i detta land. Min mamma tvingades sluta sitt arbete som hemtjänstare drygt femtio år gammal. Knäna, höfterna och ryggen höll inte. Jobbet älskade hon. Alla intressanta människor hon mötte. Men kroppen sade NEJ!

Varje dag är jag medveten om min mammas funktionshinder efter ett yrkesliv med kroppen som insats. Jag får för mig att hennes smärta hakar i den samlade värken hos alla som utför de absolut nödvändiga jobben. I alltför högt tempo till alltför låg lön. Någon borde skriva en opera om värken. Eller en musikal. Hur låter den?

Jag kände en kvinna som på dödsbädden inte mindes ett dugg. Men namnen på de åtta hundar hon haft genom livet fick henne att lysa upp. Jag hoppas att jag kommer att minnas min hund och min man.  Inte bara de kroppsarbetets fantomsmärtor och Ann-Louise Hansons tvillingdöttrar.

 

PS: Håll koll på Marianne Williamson som ställer upp för Demokraterna i det amerikanska presidentvalet. Socialt patos!