Jag är arg. Arg över visstider, sms-anställningar och bemanningsföretag, över hyvling, nollkontrakt och flexibilitetens konsekvenser för familjelivet. Jag är arg över LO:s försiktiga optimism över siffror som förändras så långsamt att vi alla kommer vara döda innan vi kan prata om en förbättring. Arg över tacksamheten för reformerna, de lågmälda pressmeddelandena och snälla reklamkampanjerna.

Jag är arg över reklamkampanjerna. Jag är arg över presskonferenserna, tanken på att gladast vinner. Vi vinner ju inte. Arg över att vi ska vara nyanserade, vuxna, ansvarstagande. Vad ska vi vara ansvarstagande över när vi inte har någon makt? Arg över att det är vi som ska ta ansvar när ansvaret ligger någon annan stan

Jag är arg. Arg över statistiken, notiserna, de sakta (eller allt för snabbt) utslitna ryggarna. Arg över att den smärtan inte får lysa arg i debattsofforna. Arg över att sofforna skriker över invandringen och inte över ryggarna. Skrik om dessa ryggar! Skrik om hur vi behöver fler ryggar att dela tyngden med.

Jag är arg. Arg över arbetsköparnas övertag, fackets nederlag, vårt långvariga underläge. Arg på ombudsmännens slapphet, medlemmarnas lathet, min egen trötta passivitet. Arg på det här århundradets kundmentalitet. Arg över att vi ska känna lojalitet med företagen istället för varandra. Arg över HR-avdelningar, företagsråd och allt som vill ge oss en känsla av inflytande istället för verkligt medbestämmande.

Jag är arg över strejkrättsutredningen, naiviteten inför arbetsgivarnas påstådda välvilja, över tanken på att vi sitter i samma båt. En lyxyacht och galärbåt kan inte sägas vara samma transportmedel. Arg över att vi accepterar att ro när vi knappt ens har tid att ta lunchrast och aldrig får vara med och bestämma vart vi ska. Arg över att behöva vara arg. Arg över att inte få vara arg.

Att det tålamod som krävs för politiska förändringar används för att hålla oss just så tålmodiga att ingen förändring någonsin sker. Arg över att konflikterna kompromissas bort i ett samförstånd så djupt att det inte verkar finnas något förstånd kvar. Arg över att vi inte är arga.

Eller är ni arga? Så låt det i så fall höras! Låt våra ryggar skrika från debattsidorna, låt ilskan över tempot, arbetsmiljön, maktlösheten ljuda på fackmöten och arbetsplatsträffar. Låt orimligheten i det här samhällets ojämlikhet märkas lika mycket i det offentliga som det gör i våra liv. Var arg så att vi kanske någon gång kan få slippa vara arga.

 

PS. Läs LO:s rapport Sveriges Jämställdhetsbarometer: Tid, makt och pengar och bli arg.