Jacqueline Woodson skriver fram hopp
Jacqueline Woodson väjer inte för tunga ämnen även om hon ofta skriver för barn och unga. Trots detta andas det starkaste stråket i hennes böcker hopp och inre kraft.
Jacqueline Woodson.
– Själv säger jag inte att mina böcker handlar om svåra saker. Jag kallar det realistisk fiktion och försöker lära hoppets budskap, säger Jacqueline Woodson under sitt Sverigebesök på bokmässan i Göteborg.
Amerikanska Jacqueline Woodson blev känd i Sverige förra året i samband med att hon tilldelades Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Då fanns ingen av de trettiotal boktitlar hon gett ut översatt till svenska.
Nu finns boken ”Brun flicka drömmer” (Natur & Kultur). En självbiografi vars prosalyriska rader ristar sig in i ens medvetande. Rasism, segregation, fördomar, tillhörighet och familjen. Den där kärleken som vill skydda och trygga och ger oss band bakåt och framåt. Där viskningar som ”vi är lika bra som dem” mumlas i en treårings nacke samtidigt som verklighetens diskriminering finns precis utanför den egna kroppen. Jag läser och håller andan, vill inte släppa ut orden igen.
Vi kan alla se det mörka, men att se hoppet är det livet handlar om. Vi måste ha och få någon sorts hopp för att orka vidare.
Jacqueline Woodson föddes i South Carolina 1963, på födelseattesten står ”Flicka Svart”. Det är en brytningstid. Slaveriet bakom knuten samtidigt som medborgarrättsrörelsen vaknar, ”befriade, men inte fria” som hon skriver. En tid då stora grupper afroamerikaner flyttar från Söderns diskriminering till de norra delarna av landet. Just där startar ”Brun flicka drömmer”.
– Det var en period av motstånd, en period av migration. Deras motstånd var att lämna södern, men jag växte upp i en tystnad, det var inget man pratade om av rädsla att det skulle komma tillbaka.
Jacqueline Woodson säger att föräldrarnas tystnad var ett sätt att försöka skydda sina barn. Hennes sätt att förhålla sig till tystnaden var att fylla i luckorna, och hitta på egna historier om hur det kunde ha varit.
– Jag är inte rädd för att tala. Tystnaden är mycket värre och att tala ser jag som en form av motstånd. Att skriva är mitt redskap. Vi kan alla se det mörka, men att se hoppet är det livet handlar om. Vi måste ha och få någon sorts hopp för att orka vidare.
”Brun flicka drömmer” är översatt av Athena Farrokhzad.
