Träffar med flyktingar blev teater

Hösten 2015 flydde hundratusentals människor genom Europa för att söka trygghet. Samma höst byggde Europa och Sverige murar för att slippa vara en fristad för människor som behövde just det. Men det finns fler berättelser från den där hösten.

Berättelsen om Eivor och Abdu till exempel. Abdu som var en av dem som tog sig från Syrien till Europa och vidare till en liten ort i Sverige. Eivor, en kvinna i äldre medelåldern på just den orten. Två personer som trots sina olikheter träffas, möts och kanske till och med blir varandras räddning. Deras möte är grund för pjäsen ”När vi träffade varann”.

– Eivor och Abdu är på ett plan helt på riktigt och på ett annat plan påhittade. De bär en mängd människor i sig. Abdu är tusentals personer, säger Joakim Rindå, som regisserar pjäsen och har skrivit manus tillsammans med Ninna Tersman.

Nu är vi tre år efter den där hösten. En tid då Sverigedemokraterna har gjort ett rekordval och kanske får inflytande över Sveriges politik. Samtidigt får pjäsen ”När vi träffade varann” premiär och drar runt i landet som ett motgift mot rädsla och misstänksamhet mot varandra.

Joakim Rindå menar att det finns en risk med att fokusera för mycket på riksdagsval.

– Vi behöver påminna oss om att de viktiga valen gör vi varje dag, oberoende av vilket politiskt landskap vi vaknar upp i nu efter valet. Eivor och Abdu kan påminna oss om att det är i möten med varandra som vi väljer vilket samhälle vi vill ha och vilka vi vill vara i det samhället.

Pjäsen bygger på insamlade berättelser från träffar med flyktingar i olika delar av Sverige. Under manusarbetet har dessutom ett konstnärligt råd varit till stor hjälp.

– Vi behövde hitta ett trovärdigt sätt att berätta om att ligga i Medelhavet med en flytväst. Vi behövde kunskap, eftersom så många andra som kommit hit har den erfarenheten. Även om alla har sin egen erfarenhet behöver vi veta att just det vi berättar är trovärdigt, säger Joakim Rindå.

Abdu är påhittad, men inte våra upplevelser.

Det konstnärliga rådet består av Yas K Rashed, Rahaf Alkurdi, Ahmad Al Zeeb och Mahmoud Al Zeeb. Fyra personer som själva tog sig över Medel-havet mot och genom Europa samma dagar som pjäsens Abdu gör sin resa.

– Abdu är påhittad, men inte våra upplevelser. Han är en karaktär som är byggd utifrån oss och fler. Jag hoppas att vi kan beröra människor. Att människor förstår att det inte var ett lätt beslut att fly. Det var ingen lätt väg och det var ingen lätt resa, säger Mahmoud Al Zeeb.

Pjäsen ger teaterpubliken detaljer och pussel-bitar. Ett fotografi, inplastat och koncentrerat ihopvikt i jeansfickan för att överleva vattnet. En lysande nyckelring som en sista minnesgåva från en lillasyster.

Manusarbetet är färdigt men det konstnärliga rådets arbete har fortsatt medan pjäsen repeteras. En gång i veckan har de fyra tagit sig till Riksteaterns hus i Hallunda för att komma med inspel och reaktioner när pjäsen börjar få liv.

I pjäsen väntar Abdu på besked från Migrationsverket. Han beskriver det som att han bor i ett väntrum och att tiden som går aldrig kommer tillbaka.

– Det är väldigt sant. Väntan är speciell. Under repetitionerna ser vi ju pjäsen om och om igen och det berör väldigt starkt. Det blir nästan som att återuppleva det vi varit med om, säger Ahmad Al Zeeb.

Att pjäsens Eivor och Abdu träffas är en slump. Eivor halkar i den första snön och Abdu hjälper henne upp. Eivor ber honom låta bli och lämna henne ifred. Så startar pjäsen. Det är en start och ett möte som lättare blir verklighet på en liten ort.

– För mig är det viktigt att pjäsen utspelas på en liten ort.  Mindre samhällen har ofta en osann berättelse om sig att vara fördomsfulla och slutna. Vad som är sant är att man möts på mindre orter. I mataffären, i väntrummet på vårdcentralen, på busshållplatsen, i skolan. Vi möts i vardagen och det är ett viktigt perspektiv. Här har de stora städerna något att lära sig, säger Joakim Rindå.