Jag älskar superhjältar. Kanske för att de får saker och ting gjorda, vem vill inte rädda världen varje dag liksom? Men också för att de har övermänskliga förmågor. Det är intressant att få en inblick i livet som osynlig eller snabb. Själv har jag ingen önskan om att kunna flyga eller vara superstark, om jag fick välja förmåga skulle jag vilja kunna tala allas språk. Tänk att bara kunna träffas och babbla på! Så många problem vi skulle slippa om den språkliga förbistringen försvann.

Eller skulle vi? Att kommunicera handlar förstås inte bara om att tala samma språk. Det är så mycket mer: att lyssna och se, vara närvarande och anpassningsbar. Bland annat. Detta tänker jag på varje arbetsdag i äldreomsorgen. Där jobbar jag ofta med kolleger som inte alltid kan tala svenska jättebra, vilket ses som ett stort problem.

Och det är ett problem. Kan du inte språket så sitter du i skiten, förr eller senare. Tro mig, jag hamnar där varje dag, trots att jag kan språket. Jag tror att jag har koll, men det hjälper ändå inte alltid. Ibland hittar jag inte rätt och det blir fel. Någon har en dålig dag, en subtil nyans missas. När du har ont och jag är stressad så krävs det mer än vad som finns just nu. Vi krockar helt enkelt.

Och ibland krockar det rejält. När jag hjälper någon som talar ett språk jag inte kan. Då får jag en aning om hur låst läget blir när jag inte förstår och du inte kan göra dig förstådd. Samma ord sägs om och om igen och desperationen ökar då anhöriga inte svarar i telefon och ordlistan har kommit bort och kollegan som kan tolka inte är på jobbet. Då sitter vi i skiten. Envist försöker vi långsamt förstå varandra. Vill du att jag ska stänga fönstret eller släcka ljuset eller säger du bara hej då jag är trött på dig? Jag har ingen aning. De där stunderna är rätt så svettiga kan jag meddela.

Mina arbetskamrater kämpar med det där varje dag och tar sig över språkliga hinder steg för steg. Men det går inte utan hjälp, vi behöver bli bättre på att förutse och möta problemen. Och viktigast av allt: att alla genast inser vilka höga krav som ställs på den som arbetar inom äldreomsorgen.

Samhället i stort måste ta sitt ansvar för att möta ett reellt problem, det vi kan göra som jobbar praktiskt är att försöka jämka ihop oss mot ett gemensamt mål: att alla ska kunna prata med varandra.

Förstår du hur jag menar? Nä, trodde inte det. Kommunikation är svåra grejer.