Du står där vid fruktdisken och väljer bland bananerna. Vissa är Fairtrademärkta och kostar någon krona mer per kilo, vissa är det inte. Vad är egentligen skillnaden? För att ta reda på det reste Kommunalarbetaren till Dominikanska republiken, det land varifrån de flesta rättvisemärkta bananer kommer till Sverige.

Vi reser från landets näst största stad Santiago och passerar odling efter odling. Från den lilla önationen Dominikan­ska republiken kommer bland annat mycket kakao, kaffe och socker till Europa. Men främst är det bananer och hela 80 procent av de bananer som produceras här är certifierade av den internationella organisationen Fairtrade (se faktaruta). Efter ungefär en och en halv timme kommer vi till dagens resmål, den rättvisemärkta bananplantagen Los Ríos.

Som på alla odlingar som är godkända av Fairtrade finns dels en arbetarkommitté, dels en Fairtradekommitté. Carlos Antonio Abreu är ordförande för arbetarkommittén, vald till posten av arbetarna på plantagen.

Bland lantarbetarna i Dominikanska republiken finns ännu inga vanliga fackföreningar, även om ett arbete pågår för att starta också sådana. Los Ríos har varit Fairtrademärkt sedan 2007. Jag frågar Carlos vad som är den största skillnaden mellan att arbeta på en sådan här plantage, jämfört med att arbeta på en konventionell.

– Det är mycket, säger han. Tack vare att vi får en dollar extra för varje bananlåda vi producerar kan vi bland annat samla ihop pengar så att våra barn kan gå i skolan. Det är gratis att gå till doktorn och också till tandläkaren.

Den där dollaren de får extra per låda kallas för Fairtradepremie.

Det är helt upp till arbetarna själva vad de vill göra med just sin premie, men det är vanligt att man har gjort som på Los Ríos: lagt pengarna till skola, sjukvård och stipendier.

Runt det lilla bordet som hör till arbetarkommittén har fyra-fem bananarbetare samlats. De är nyfikna på vilka det är som kommit för att besöka plantagen.

Och när Carlos Antonio Abreu nämner att Fairtradepremien också gör det möjligt för vissa av arbetarna att få stipendium, spricker Laurence Esperance upp. Det handlar ju om honom, just ett sådant har han fått.

– Jag ska få läsa på universitetet tack vare stipendiet. Jag ska studera agronomi, berättar han.

Som över hälften av arbetarna här på Los Ríos härstammar Laurence ursprungligen från Haiti. Ön vi besöker är delad på mitten av de två länderna och Haiti är den betydligt fattigare landsändan.

– Jag reste hit till Dominikanska republiken för att det är ett mycket rikare land. Jag tänkte att jag först kunde arbeta och sedan plugga, nu blir det så, säger Laurence.

Studierna börjar inte förrän till våren och fram till dess arbetar han ibland på plantagens packningsavdelning, ibland ute på fältet. Det beror på var i produktionen man ligger. Just i dag står han och viker kartonger.

Med ett vant grepp sätter han på klister på kartongernas undersidor så att de håller för bananerna. Arbetet ute bland själva bananpalmerna är hårdare rent fysiskt, i synnerhet i den 30-gradiga hettan som är vardag här. Med en stor machete skär man ner de tunga bananklasarna för hand och lastar dem tjugo och tjugo i taget på en stor transportlänk som dras med handkraft bort till packningscentralen.

Som arbetarkommitténs ordförande är det Carlos uppgift att gå runt bland de 125 arbetarna och höra vilka klagomål och synpunkter man har.

Varje månad har man sedan ett kommittémöte och tre gånger om året är det möte med ledningen.

Vad är ni oftast oeniga med arbetsgivaren om?

– Lönerna, svarar Carlos direkt. Men ibland är det andra saker. Det kan handla om arbetare som undrar om företaget kan hjälpa dem då det hänt något med familjen hemma i Haiti exempelvis. Oftast kommer vi överens.

De jobbar 48 timmar i veckan inklusive halvdagar på lördagarna. Arbetsgivaren bjuder på frukost och lunch och dagslönen är högre än den lagstadgade minimilönen. En arbetare på Los Ríos tjänar 250 pesos per dag, vilket motsvarar drygt 40 svenska kronor.

Vi tar en tur bort från plantagen för att Laurence ska kunna visa hur han bor. Det är ett mycket enkelt träsnickrat hus med tak av korrugerad plåt. Inne i huset sitter hans hustru Marie-Mirlene och tittar på fransk teve från hemlandet Haiti och tar hand om ettåriga dottern Daphne.

De får bara vatten från kommunen tre gånger i veckan, men Laurence ber oss att följa med bakom huset. Där visar han upp en stor vattentank.

Genom att samla vattnet där och spara på det när man får det, räcker vattnet till. Tanken har han fått genom plantagens Fairtradepremie.

Jag frågar honom vad han vill göra när han får sin agronomexamen.

– Arbeta här i Dominikanska republiken. Kanske på min plantage. Det vore ett sätt att tacka för möjligheten jag har fått att studera.

Vad skulle du vilja säga till en svensk konsument som står i valet och kvalet mellan att köpa vanliga bananer eller Fairtrademärkta?

– Jag skulle vilja att du förklarade för dem vilka förmåner vi får om de väljer de Fairtrademärkta.

Detta är Fairtrade

  • Är en certifiering som garanterar att odlingen får ett minimipris för sina grödor och att arbetarna får förbättrade ekonomiska villkor.
  • Certifieringen ger också arbetarna rätt till en så kallad Fairtradepremie, som de själva bestämmer vart den ska gå.
  • 1,3 miljoner odlare och anställda världen över jobbar på Fairtrademärkta arbetsplatser.
  • Hette förut i Sverige ”Rättvisemärkt”.
  • Kommunal sitter i styrelsen för den svenska Fairtrade-föreningen.
  • Fairtrade är inte detsamma som miljömärkning. Bananerna som produceras på Los Ríos är inte ekologiskt producerade. Däremot är alla svenska Fairtradebananer också ekologiskt odlade och kravmärkta.